Ett inlägg om ett fiktivt sökande efter en försvunnen dotter.
Nog har jag läst de flesta böcker Mons Kallentoft har skrivit. I hans stora produktion finns många bra böcker och bara få lite mindre bra. Bäst av allt gillar jag när Mons Kallentoft skriver böcker på egen hand. Serien om polisen Malin Fors i Linköping gillar jag mycket. I den nyaste serien, Palma-serien, kom del två ut i slutet av april. Boken Hör mig viska låg i det senaste paketet med böcker som jag nätshoppade.
Tim Blanck fortsätter att leta efter sin äldsta dotter Emme. Emme var 16 år när hon försvann under en resa till Palma med några tjejkompisar. I förra boken trodde Tim att hans letande var slut. Nu har det gått fem år sen Emme försvann och nya ledtrådar har dykt upp – bland annat ett rep. Frun Rebecka och yngsta dottern Maia är kvar i Stockholm. Tim missar mycket av sin yngsta dotters utveckling och givetvis också av sin fru. Dessvärre är han besatt av att få veta sanningen om Emmes försvinnande – om det så än handlar om att hon är borta för alltid. Han rör sig som vanligt i högst tvivelaktiga kretsar.
Att följa Tim Blanck är lite som att hänga med ner i underjorden. Jag inser ju att han är besatt och att han försummar de nära och kära som han faktiskt vet är vid liv. Ändå kan jag inte låta bli att ryckas med, genom de korta kapitlen, in i berättelsen om en fars sökande efter sin försvunna dotter. (Det är bland annat sånt här som gör att jag inte ångrar att jag inte själv skaffade barn.)
Välskrivet, spännande och ett rasande tempo. Och slutet… Jag höll på att smälla av när jag närmade mig slutet. Det är min sammanfattning av den andra delen i Palma-serien.
Toffelomdömet blir det högsta.
Första delen i Palma-serien (läste jag vid exakt samma tid förra året som i år!):
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
