Måndagen den 6 april 2020: Glädjas åt


 



Kära dagbok…

Slips med påskharar

Ägaren till den här slipsen får jag tyvärr inte träffa i veckan.

Nu har vi gått in i påskveckan. Det känns väldigt konstigt eftersom tillvaron har varit som långfredag i flera veckor nu. Jag har bestämt mig för att jobba hemifrån tre dar den här veckan och sen ta flexledigt på torsdag. På fredag är det långfredag på riktigt och då är jag ledig automatiskt, så att säga, precis som på måndag, annandag påsk.

Uppsala har blivit en tyst och ödslig stad. På den stora parkeringen, som jag ser från balkongen, står som mest tio bilar. Där jag sitter i Bokrummet och arbetar blickar jag ut över allén mellan parkeringen och vårt hus. Om jag ska säga nåt positivt – och det ska jag! – ser jag desto fler som promenerar där på gångbanan. Många är hundägare, men många är också lite äldre. Kanske den här jädra coronapandemin för med sig årskullar med mindre benägenhet för osteoporos (benskörhet) tack vare allt promenerande? Märkligt nog har jag fått veta via en kollega i Newcastle att engelsmännen har restriktioner. De får endast vistas utomhus nån timme per dag. Förskräckligt! Vad vi vet sprids ju inte viruset så lätt utomhus – så länge vi håller avstånd till varandra.

Tulpaner utslagna lila och rosavita

Tulpanerna kan vi glädjas åt inomhus. De är vackra även som utslagna.

Men oavsett restriktioner eller inte, utomhus, inomhus, jobb på distans etc… Den här pandemin drabbas vi alla av, på ett eller annat sätt, förr eller senare. Blir vi inte sjuka har vi kanske anhöriga som blir det. Och vi tvingas distansera oss från andra människor, vissa hamnar i karantän.

Fästmön är min enda anhörig, men jag har ju släktingar både i Sverige och i England. De flesta är till åren komna. Självklart är jag orolig för dem, för självisk som jag är är ju dessa personer mina enda levande länkar till mina föräldrar. Sist jag hade kontakt med ett par av mammas kusiner mådde samtliga bra. Hur det är med dem i England fick jag inte veta förrän i kväll. Jag hade sökt dem via e-post. Som tur är mår de och deras familjer bra. Nåt besök hos dem blir det inte, varken i vår eller i sommar eller ens i år. En får hitta andra saker att glädjas åt än resor och att träffa släktingar. Eller… vi får hjälpas åt att hitta saker att glädjas åt.

Tromboflebiten kväll 5 april 2020

Så här såg benet ut igår kväll.

När det gäller mitt onda ben kan jag glädja mig åt att tromboflebiten verkar ha stannat. Den har läkt på underbenet och lämnat en brun, ful strimma efter sig. Men där gör inte ont! Ovanför knävecket finns en bula kvar, den är aningen mer oroväckande. Samtidigt gör jag vad jag kan för att den ska minska och läka ut: jag försöker gå, även inomhus (att sopa är bra, till exempel!) och så kör jag på med mina blodförtunnande sprutor som Anna ger mig varje kväll. Jag avskyr sprutorna för att det gör ont när injektionsvätskan sprutas in. Men jag är så tacksam att jag fick dem och att Anna ger mig dem. I kväll har jag fått totalt två förpackningar sprutor, det vill säga 20 stycken. ”Bara” 25 återstår… Magen är som en nåldyna med små nålstick och blåmärken. Jag försökte ta en närbild på tromboflebiten igår kväll, inte magen. Det är skitsvårt att fota sina bakben och den större bulan ovanför knävecket syns inte riktigt på bilden ovan.

∼ ♦ ∼

Katterna och jag höll ställningarna hemma på förmiddagen. Anna jobbade till mitt på dan. Jag bjöd på sopplunch när hon kom hem och på eftermiddagsfika från Butiken på hörnet.

 

På eftermiddagen levererades våra beställda hemkörningsvaror från ICA Maxi Stenhagen. Dessvärre fick vi inte den mängd kattmat som vi hade beställt. Hur löser vi det..? Tja det var bara att ge sig iväg på kvällen till Nya Tokerian. Men då fick jag äntligen dagens promenad.

Hemkörda matvaror

Hemkörda matvaror. Kattsanden, fyra paket, hade jag redan ställt undan. Kattmaten fick vi bara hem en låda av.

∼ ♦ ∼

Redan i morse var båda uppdragen jag fick av min enhetschef sent i fredags eftermiddag utförda. Jag undrar när jag ska få riktiga arbetsuppgifter som kräver tankeförmåga och inte drängjobb. Men det kanske är lika så bra att glädjas åt det just nu eftersom jag jobbar på distans, övervakad endast av arbetsledartrion Familjen Katt.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Måndagen den 6 april 2020: Glädjas åt

  1. Jag tycker det är jättebra att folk rör sig ute, bara man tänker på att inte behöva stå i ”andedräkt” centrum. Dét är ju större än man tror, om man tänker på hur det ser ut med ”röken ur munnen” när det är kallt ute, som hon pandemiprofessor beskrev. Men, håller man avstånd ska det ju inte vara några problem. Så mycket att tänka på..
    Tur man slipper bo så man måste utnyttja bussar och tunnelbana i dessa tider.

    Hoppas nu din benåkomma vänder !!

    Kram 🙂

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag också! Men stackars dem i England som bara får vara ute en timme om dan – och då kanske de måste handla, Jag ser massor av promenerare här och de flesta håller avstånd. Sen var det en smart tant som går med rollator som satte en tumstock som petade ut så att folk håller sig på avstånd. 😛

      Jaa, jätteskönt att slippa buss- och tunnelbaneåkning!!!

      Nu har jag ”bara” 25 sprutor kvar…

      Kram!

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.