Kära dagbok…
Mini är svart och vit, men livet har egentligen inte bara dessa färger.
Jag vet inte vart jag är på väg. Ner i en mörk spiral, känns det som, mest. Det jag säger eller skriver får jag ofta ingen återkoppling på. Det går inte att tolka detta som att mottagarna enbart är nöjda och håller med. Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta ur mig allt som gör ont inuti. Om det vore en lösning skulle jag inte tveka en sekund. Nu löser det absolut ingenting. Jag måste vara stark och stå stadigt och inte vika en tum för det jag tror på och det jag vill. Livet är inte bara svart eller vitt, men jag kan inte se färgerna där emellan just idag. Det ska bli skönt att få byta miljö några dagar, att få komma till nån som tycker att det ska bli roligt att ha mig som gäst. Det sätter förhoppningsvis lite färg eller i vart fall nyans på tillvaron. Min resa har flera skäl och syften. Att få besöka den vän jag har känt längst är ett skäl. Jag ska också pyssla om graven och träffa åtminstone en släkting, kanske ytterligare en vän och eventuellt en liten bebis. Hur vi nu ska hinna med allt. Vidare slipper jag vara femte hjulet i ett annat sammanhang och, kanske bäst av allt: jag har fått några dar att se fram emot.
Bruten livslinje, se själv.
Det är inte bra när jag känner så här, men det är heller inte förvånande. Jag är skadad av flera saker, Det Som Hände är en sak, lögnerna och sveken i ett annat sammanhang en annan. Det gör mig misstänksam och kantig. Men en bruten livslinje – för det var faktiskt vad det handlade om två gånger – är inte att leka med. Jag kommer på mig allt oftare med att längta tills det som gör ont bara tar slut och inte kan börja om. Men livet är en gåva och även om de som en gång gav mig livet inte finns kvar finns jag här. Fortfarande. Jag kan inte skylla mina felval på nån annan än mig själv. Och livet får jag inte avsluta hur som helst, det ska ske värdigt och när det är dags. För 50 år sen nästa år blev jag spådd att mitt liv skulle ta slut när jag är 59 år. Om några dar ska jag träffa den som spådde detta. Nu vet jag att en ska ta vissa saker med en nypa salt. Fast… 59 år blev min mormor och 59 år blir jag nästa år. En gammal oviktig tant är jag – till skillnad från min mormor som alltid hade en varm och öppen famn för sitt enda barnbarn och som var både snäll och rolig och dessutom en stor trygghet tills jag hade fyllt nio.
∼ ♦ ∼
Usch vilken deprimerande start! Det är tur att det är min dagbok och inte nåt som är av vikt för nån annan. Jag försöker sköta mitt jobb, göra det jag ska. Det är inte helt lätt, för det jag mest gjorde tidigare gör nån annan idag och jag för göra annat som jag inte är så bra på eller som inte har med kommunikation att göra. Är det en strategi, tro, att bli av med mig? Misstänksam och kantig, var det…
Om kvällarna blir jag glad av antingen vin eller choklad. Igår blev det choklad, för Fästmön sa att det var OK att jag tog det enda Kinderegget i skafferiet. Chokladen är himmelskt god, men försvinner förstås i ett nafs. Och när jag såg leksaken… Smådelar igen! Uppenbarligen har jag blivit något av en Kindereggingenjör, för jag fick i alla fall ihop skiten. Som sist fattade jag inte hur elefanten (?) med en liten borste skulle användas, men Anna sa att det var färg på de båda plattorna. Nån sorts vattenfärg… Passar ju bra för nån som skulle behöva sätta färg på tillvaron…
Och igår kväll fick jag skratta igen. (Det var väl en vecka sen sist.) Tack och lov att det finns roliga TV-program. Sen är böckerna och läsningen också oaser. Även om boken jag läser nu handlar om övergrepp och mord är den fiktiva berättelsen betydligt värre än min verklighet, den med bruten livslinje och dåligt med färger.
∼ ♦ ∼
Jag unnade mig en klippning efter jobbet idag. Den gör mig inte vacker, ingen har nånsin kallat mig vacker, men jag har en frisyr som jag ofta får komplimanger för av okända.
Ingen har nånsin kallat mig vacker. Det är väl därför jag ser ut att grina illa.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Åh,den ångesten . 😟 När jag kom förbi mammas ”dödsålder” lättades mitt sinne med flera ton. KRAM!
GillaGilla
Jag är inte rädd för att dö, jag vill slippa må dåligt.
GillaGilla
Det låter inte bra att du känner som du gör, jag vet inte om jag kan ge någon pep, mer än att det går upp och ner i livet. Rent allmänt i alla fall, är ju att försöka hitta på roliga saker att göra, och det låter jättetrevligt att du har en resa på gång för att hälsa på vänner och släkt.
Jag tror inte någon kan spå sådant, och framförallt, jag tror inte ens det är ”lagligt” att säga sånt som ”spådam”.
Kinderägg var det längesen jag köpte, det var nog när tjejerna var små. Nu får jag vara lite ingengör när jag bygger lego och tågbanekonstruktioner med Colin. Snart kan man kanske överraska honom med Kinderägg 🙂
GillaGilla
Jag måste bara igenom och försöka överleva även de senaste motgångarna. Men jag får liksom aldrig ro att bara få vara. Den känslan har jag inte haft sen 2007. Och det bryter ner en att ständigt vara beredd på katastrof.
Spådamer ska en ta med en nypa salt. Det här var inte en spådam som spådde utan det skedde på annat sätt.
Kinderegg är underbart goda, men jisses vilka smådelar… Colin kanske ännu är liiite för liten. Tänk på att han inte ska kunna sätta nåt i halsen. Men snart! Då kan Colin bygga och mormor äta chokladen, visst? 😛
GillaGilla