X sätt att dö

Ett inlägg om en bok jag gav bort i julklapp.

---

Visst är det smart att ge bort böcker som en själv vill läsa? Jag menar, det finns ju en ganska stor chans att givaren får låna dem. Så fräck är jag. En av julklappsböckerna till Fästmön var Stefan Ahnhem senaste i Fabian Risk-serien, X sätt att dö. Medan Anna läste den och gav ifrån sig vissa utrop och rysningar väntade jag ivrigt på att få lägga händerna på boken. Nu har jag hållit den, läst och slagit ihop dess pärmar för sista gången.

Denna den femte boken med Fabian Risk som centralfigur fortsätter där fyran slutade. Jakten på tärningsmördaren fortsätter. Fabian Risk jobbar med Helsingborgspolisen, men den senaste tiden har de brottats med många svåra fall. Dessutom kämpar Fabian med sitt dåliga samvete gentemot familjen, som på olika sätt råkar illa ut eller far illa. Samtidigt utreder han en kollega i smyg.

Det här är otäckt redan från starten och det visste jag att det skulle bli. Stefan Ahnhem är ingen ömsint människoskildrare. Hans persongalleri består av figurer som skildras väldigt sparsamt och ganska känslolöst – även huvudpersonens egna nära och kära. Vissa bitar av boken känns dessutom aningen för utdragna och lite tråkiga. Och ibland tar äcklet över, som i beskrivningarna av en misstänkt som äter sitt mjäll och sin skit under naglarna och i beskrivningarna av skadorna ett svärd har åsamkat en man. Det är rent av vidrigt. Ändå måste jag bara fortsätta, för jag vill ju veta ”vem som gjorde vad” och framför allt ”varför”.

Toffelomdömet blir högt.

---

Livet är kort.