Ett inlägg om en julklappsbok.
Tänk att jag fortfarande har julklappsböcker kvar att läsa! Nu har jag emellertid betat av ytterligare en av dem. Av vännen FEM fick jag Thomas Mullens bok Darktown av tomten förra året. Jag hade inte läst nåt av författaren tidigare och det här är den första av hans böcker som är översatt till svenska. På originalspråk kom Darktown ut 2015, på svenska 2018. När jag såg att bokens svenska upplaga är utgiven av Historiska Media kände jag mig trygg i att jag kunde vänta mig kvalitet. Boken fick dessutom Svenska Deckarakademins pris 2018 för bästa översatta kriminalroman. Tack till vännen FEM!
Från förra boken jag läste flyttas jag från nutid och Örbyhus till 1948 och Atlanta. Här snackar vi rasism, jisses! Läsaren får följa två svarta polismän, poliser med ytterst få möjligheter att ingripa och göra sitt jobb. Lucius Boggs och Tommy Smith ser en bil som kör på en lyktstolpe och stoppar föraren, en vit man. I bilen finns även en svart tjej. Mannen bryr sig inte ett dugg om poliserna och tjejen… hon hittas mördad och dumpad några dar senare. Boggs och Smith får inte göra egna utredningar och ändå kan de inte låta bli. En ung vit polis, Rake, kan inte heller blunda för fallet medan hans äldre partner mest använder våld i stället för hjärnan. Trots att andra världskriget och dess förintelse nyligen har tagit slut verkar rasism inte vara nåt problem för de vita poliserna och samhället i stort i Atlanta. Rasmotsättningarna är mycket stora.
Pocketutgåvan av den här boken är på runt 430 sidor. Den känns som en mindre tegelsten först, men när jag väl började läsa den går det undan. Det här är både obehagligt och spännande. Rasismen som skildras är så… uppenbar och tillåten att en som läsare baxnar. För det är ju inte så länge sen. Och mycket av det som anses rasism idag är en piss i havet jämfört med detta (därmed inte sagt att nån form av rasism är OK!).
Darktown är en ganska hårdkokt deckare. De flesta personerna i boken är män – förutom mordoffret. Karaktärerna skildras grovhugget och ganska sakligt, miljöerna beskrivs nästan inte alls. Det är som att författaren har lämnat det upp till läsaren att uppfatta den mörka stämningen och själv beskriva de inblandade och platserna de rör sig på. Jag förstår till hundra procent att den här boken fick ett pris.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Den är riktigt bra! Har inte hunnit läsa uppföljaren men det vill jag göra någon gång 🙂
GillaGilla
Aha! Det finns en uppföljare också. Bra att veta, för den vill jag ju läsa.
GillaGilla