Ett inlägg om en självbiografisk bok.
Det var inte så väldigt många böcker från mitt föräldrahem som följde med hem till mig. Inför att mamma skulle flytta till lägenheten 2010 gjorde vi den stora rensningen av pappas bibliotek. Det är ganska tungt att tänka på hur många böcker vi skänkte bort… Efter mammas bortgång blev det därför bara ett par papperskassar med böcker som fick flytta till Uppsala. Bland annat de böcker av Jan Fridegård som mamma och pappa hade. Jag har haft en paus i läsningen av dem, men återvände nu till ett par med självbiografisk inriktning.
Nu har jag läst boken Det kortaste strået som kom ut 1966, två år före författarens död. Författarens hustru Gudrun hade dött tidigare 1968. Sammanträffande eller inte, men de tu träffades på 1930-talet på Hurtigs konditori i Stockholm där Gudrun jobbade…
Den här boken på föredömliga 200 sidor ger läsaren glimtar ur författarens liv. Det är en åldrande författare som blickar tillbaka, men ändå känns det som att 71 år är allt för tidig ålder att gå bort. Här finns riktigt träffande personporträtt och författaren är skrämmande ärlig och rättfram i sina beskrivningar och texter. Inte ens kungligheter behandlas med silkesvantar.
Jag tycker att detta inte bara är en självbiografisk bok utan en bok som ger en del av Sveriges historia precis lika mycket som författarens skönlitterära verk. Men personen Janne Fridegård, inte författaren, får jag också förstås en bild av. Boken går snabbt att läsa, men lämnar avtryck som jag vet stannar kvar i mig.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Det är alltid intressant att höra om böcker som oftast annars inte finns omtalade på bokbloggarna. Det är också fint att ha något sparat från sitt föräldrahem. Om jag tänker efter har jag nog inte läst så mycket av Fridegård, Lars Hård och Trägudars land. Kanske Gryningsfolket och Offerrök också? Minns inte riktigt.
GillaGilla
Jan Fridegård är ju en ”lokal” författare, från Enköpingstrakten. Då blir det lite extra roligt att läsa. Den här boken innehåller mest betraktelser och självbiografiska texter, romanerna är snäppet ”bättre”, tycker jag nog.
GillaGilla