Kära dagbok…
Jag var faktiskt inte helt och hållet död igår kväll efter första arbetsdagen på länge (17 lediga dar). Men i morse… Inte blev mackor till kvällsmat igår heller, utan jag plockade ihop en liten jultallrik med Janssons frestelse, fyra kalkonetter med Apotekets julsenap, en ägghalva med Skagenröra och så lite rödbetssallad. (Nej, ingen bild.) Jag behövde äta något mer än mackor efter chatten med försäkringsbolaget. Bra funktion, chatt, men det känns som slöseri av min dyrbara lediga kvällstid. Hade If i stället skrivit begripliga brev till sina kunder… Nåja, jag framförde åsikter om detta – förstås. En gång kommunikatör, alltid kommunikatör.
I morse satte jag jobbubbelvattnet i halsen, nästan, på tal om kommunikatör. Jag fick en notis där en person hade uppdaterat sin profil på LinkedIn som gjorde att jag såg lite rött. Varför jag ser rött? Därför att den klena ledning min avdelning numera har på jobbet inte förklarar roller, närvaro och sånt. Vi som jobbar förväntas inte ifrågasätta utan bara jobba på. Ajöss, högt i tak, och ovälkomna ska ni vara, dolda agendor (som jag ju redan för ett halvår sen fattade fanns)! Att en arbetsgivare, en statlig arbetsgivare, bara får göra så här övergår mitt förstånd. Och med ”så här” menar jag skapa tjänster som inte utlyses på sedvanligt sätt. Inte nog med att folk har fösts ihop i öppna arbetsytor och förväntas kunna hitta arbetsro… Det ska liksom ske saker i det dolda som sen blir försena att protestera emot. Eller inte går att protestera mot. Vid en vanlig rekrytering finns en överklagandetid på två veckor. Det finns det inte man bara anställer rakt av.
En kreativ lösning vad gäller det öppna rummet applåderade jag i morse när det var lite extra livat (läs: PRATIGT och SKRATTIGT).
När det inte finns dörrar att stänga tvingas personalen ta till stora whiteboardar på hjul för att försöka skapa arbetsro.
∼ ♦ ∼
Det blev en rätt lugn kväll igår i alla fall för min del. Jag behöver såna extra mycket när det är som det är på jobbet. Antiktidningen hade kommit och jag och Mini parkerade oss i fåtöljen och läste i den. I nästa nummer ska det handla om värdefulla ljusstakar och jag undrar om jag inte har ett par i min ägo efter mina föräldrar..?
Det var inte bara knivhuggningar i Uppsala igår, det var en skjutning också. Och i morse brann det i en verkstadslokal ganska nära centralen. Jag åkte och hämtade hem Anna i bil från jobbet igår kväll, för jag vill inte att hon ska gå den läskiga vägen i mörker om jag kan förhindra det. Gymnasisten hade varit ute när knivhuggningen skett och sett en massa blåljus. Det är tur att jag inte är förälder, jag skulle bli tokig av oro. Fast det blev jag förstås ändå när jag fattade. Det går liksom inte att skydda sig längre. Jag stängde av verkligheten med en brittisk film med lite övernaturliga inslag innan läggdags vid 23-tiden.
∼ ♦ ∼
I morse var jag mer död än igår. Vår lilla pojke var uppenbarligen extra sällskapssjuk, för han la sig över heeela köksbordet. Jag fick justera hans placering något. Sen låg han och tittade på mig och purrade medan jag drack morgonkaffet, åt frukostyoghurten och läste min bok med Londonnoveller. Den är riktigt bra, boken, och jag kanske ska omvärdera noveller. Eller jag känner snarare så här fortfarande att en bra novell tar slut för tidigt – jag vill läsa en roman! En dålig novell är… usch och fy! Många tror att de kan skriva noveller, men få är duktiga på det. Maeve Binchy tillhörde de duktiga novellförfattarna. Tyvärr gick hon bort sommaren 2012. Den här novellsamlingen utkom posthumt.
∼ ♦ ∼
Jag blåste upp till jobbet i morse. Det stänkte lite vått i ögonen på vägen, men inte så det gjorde nåt. Fyra möten hade jag idag, varav tre var centrerade runt lunch. Tröttsamt. Jag ville bara att dan skulle ta slut. Det är inte roligt på jobbet längre. Jag hade blåsten i ryggen när jag gick hem, tack och lov.
∼ ♦ ∼
I kväll ser jag säsongsstarten av När livet vänder kl 20 på SvT2. Då får jag perspektiv på helvetet på jobbet. I morrn är det säsongsstart för Antikrundan samma tid fast i SvT1. Då får jag en timmes ren underhållning och njutning. Utöver det ska jag beundra vårt nya påslakanset som jag var och hämtade efter jobbet liksom en dubbel vinst. Mer om det i morrn!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Stora öppna ytor, kontorslandskap, jag är så glad att jag slipper det och har eget rum.
När man besöker våran planeringsavdelning där dom sitter 4, så står det alltid någon, hos någon, för att diskutera, skulle störa mig enormt. Men, man kanske vänjer sig men jag hoppas jag inte behöver prova 🙂
Jag såg ”när livet vänder” alltid så känslosamma program, som du säger, ger perspektiv åt sitt eget liv
GillaGilla
Ja jag har tack och lov sluppit det sen jobbet flyttade hösten 2017 och har eget kontor. Det kan finnas fördelar, men alla som sitter/står och jobbar tillsammans på öppna ytor brukar ha hörlurar och lyssna på något. Det skulle aldrig fungera för mig att göra så heller, jag vill ha tvärtyst när jag jobbar.
Visst var det ett tungt program igår, även om det samtidigt visade att man kan gå vidare trots en otrolig förlust?
GillaGillad av 1 person