Dansa min docka


Ett inlägg om den tredje delen i Helen Grace-serien.



MJ Arlidges bok Dansa min dockaHär ångar jag på med seriemördare.
Så länge fiktionen är läskigare än min verklighet är den senare uthärdlig. Alldeles nyss har jag slagit ihop pärmarna till M. J. Arlidges tredje del i Helen Grace-serien, Dansa min docka. På svenska har böckerna titlar som får en att tänka på barnvisor eller -rim. Men innehållet är allt annat än barnvänligt… Stort TACK till sambon som introducerade mig till serien och som jag lånade boken av. Nu återstår lika många delar (tre) att införskaffa och läsa, för så många till är översatta. På engelska finns ytterligare tre böcker.

Två parallella historier skildras som så ofta i serien och i kriminalromaner generellt sett. Dels får läsaren följa en ung kvinna som hålls inspärrad i en källare, dels polisens arbete med ett fall där kroppen efter en ung kvinna hittas på en strand. Trots att den senare varit försvunnen länge hade hennes familj hopp om att hon skulle vara vid liv eftersom hon skickat både sms och tweets. Givetvis är den döda inte den enda som fallit offer för kidnapparen/mördaren. Samtidigt pågår en viss maktkamp mellan Helen Grace och hennes chef, men också bland kollegorna. Den som tror att yrkeslivet är enkelt tror fel.

Seriemördare är ruggiga typer. De har emellertid ofta fascinerat mig. Jag vill liksom veta vad det är som driver dem till att mörda om och om igen. Fascinationen gäller såväl fiktiva som verkliga seriemördare, men just i Dansa min docka är mördaren tack och lov fiktiv. I den här serien (och i den här boken) beskrivs mördarna som väldigt obehagliga, förstås, men läsaren får även en annan bild av dem. Inte så att författaren direkt skapar sympati för dem, dock, de blir ”bara” aningen förmänskligade. Annars är det förstås Helen Grace som är intimast, mänskligast och mest trovärdigt skildrad. Med fel och brister, som alla människor, är hon en lysande utredare. Jag vill läsa mer om henne och hoppas hitta resterande delar snart.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

Läs vad jag tyckte om de två första delarna i Helen Grace-serien:

Ole dole

Bro bro breja

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Personligt, Sociala medier och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.