Kära dagbok…
Finn fem fel…
Onsdagskvällen innebar en del skenande för min del, men jag behövde faktiskt stryka lite och få ordning på vinterfotbeklädnaderna. Det ska nämligen snöa mer nästa vecka och i morse var det snorhalt när jag gick till jobbet i mina tunna Adidasskor. Inga lårbenshalsar brutna, dock, men eftersom en tvingas gå och spänna sig känns ryggen av. Det räcker som det är med spänning på mitt jobb. Sambon håller på att ta hand om sin rygg och det är på tiden, tycker jag. Idag var det gymnastikdräkt och sockiplast fram för Annas del – ungefär. Och sockiplast kan vara nog så hala…
Igår blev jag tilldelad ett utmanande projekt där jag ska gå in som kommunikatör. Projektledaren jublade och jag likaså, för jag vet att vi jobbar jättebra ihop. Vi är till exempel språknördar båda två och bilden här intill mejlade jag till honom med rubriken ”Finn fem fel”. Redan idag på förmiddagen träffades vi för att skriva ihop en kommunikationsplan. På måndag lunch skulle jag, i en delvis annan konstellation, ha deltagit i ett arbetsmöte kring riskanalys, men mötet blev framflyttat. Det är roligt och viktigt att känna sig behövd och efterfrågad när tillvaron är turbulent. Att få inte helt igenomtänkta erbjudanden gör mig både sårad och arg. Heltid är mitt maximum, liksom. Så jag fortsätter att söka och få kraft från goda kollegor och chefer på och utanför avdelningen. Goda tecken samlar jag också på. Den här veckan har jag mött Den Pigga Brunögda och vi har hälsat varandra med leenden. Men… lite orolig är jag för Stora Farbrorn med Stora Hunden – dem har jag inte sett på länge. Och pojken som satt utanför Carolina Rediviva och läste EN BOK har jag inte heller sett på två veckor! Vad kan ha hänt med dessa människor..?
∼ ♦ ∼
Det här är mitt förnamn.
Idag var det inte så mycket folk på jobbet. Några var lediga, andra jobbade hemifrån. En go kollega och vän kom tillbaka från ledighet. Jag hade två större grejor som jag jobbade med, den jag nämnde ovan samt en text som jag ser över tillsammans med en av enhetscheferna. Det var en solig och kall dag, halt på morgonen, som sagt. Luften var lättare att andas av olika skäl. (Ja, det är bättre att vara förbannad än ledsen.)
I morgon bitti ska jag själv till vården. Vårdgivaren ringde upp mig igår eftermiddag och gav ett dåligt intryck. Inte ens mitt namn var korrekt uppfattat och då känner en sig inte särskilt betydelsefull. Men jag går dit och ser om jag kan få viss hjälp – även om jag faktiskt inte har särskilt stora förväntningar efter gårdagens telefonsamtal.
∼ ♦ ∼
Efter jobbet strålade jag samman med sambon för några viktiga ärenden på stan. Ett av dem var att ta var sin öl på Klostergatan 5, ett annat att äta. Middagen intog vi på Indian kitchen. Allt var mycket gott och nu är vi så mätta att vi kanske inte orkar se efter vad det är i påsarna som hamnade i min jobbväska… Kanske…
∼ ♦ ∼
I morse stod hon där, Uppsala Domkyrka. Hennes torn och tinnar liksom kranen och träden runt omkring tycktes sträcka sig ännu mer mot himlen. Hon gör mig trygg.
Torn, tinnar, träd, kran… mot himlen.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
