Kära dagbok…
Gravöl (eller avtackning, om en så vill).
Gravöl… Det låter så sorgligt… Och på sätt och vis är det ju det. Men en kan också säga att jag deltog i en avtackning igår kväll för ett par av våra nuvarande chefer. Ja, jag skriver nuvarande, för den nya avdelningen med sina nya chefer är inte sjösatt idag såsom den skulle ha varit. Det pågår förhandlingar med facken och dialogen har tagit längre tid än vad man har räknat med. Men kanske på måndag..? Det ska bli skönt när kaoset lägger sig. Under en lång tid har det känts som om jag har jobbat i limbo. Limbo efterträddes av kaos. Och då, när det känns som mest rörigt och ostrukturerat, kan det väl bara bli bättre?
Två av tre chefer avtackades igår och personligen tycker jag att det är synd att de inte ska vara chefer i den nya avdelningen. En av de tre jobbar på en annan avdelning, men två av dem ska jobba kvar i min avdelning men få nya roller. Och arbetsuppgifter. Det får många av oss. Några får helt nytt, andra får delvis nytt. Det nya skrämmer mig inte, det är det outsagda som känns hotfullt.
Jag har ont i magen.
Jag har problem med magen. Jag har jätteproblem med magen. Det är ingen ursäkt det heller. Men jag bad skriftligen om förlåtelse till sambon för jag är ingen rolig prick att hänga med just nu. Att ta tömma pottorna på kattskit och -kiss, kasta bajspåsen och en annan sunkig påse och ladda kaffebryggaren så det bara är att starta den är ingen kompensation för de fel jag gör. Det gav bara min älskade några extra minuter. Jag fick ett sms med tack och ❤ .
Faktum är att jag hade så ont i magen i morse att jag inte stannade för att fota Domkyrkan. Men den var där då också. Jag såg den. Passerade den som vanligt. I stället tog jag en bild i samband med mötet på Carolina Rediviva, ett möte som åt upp delar av min lunch. Fast jag kunde ju inte äta särskilt mycket, så ingen skada skedd.
Domkyrkan syntes från Carolina Rediviva mitt på dan.
Efter jobbet var det dags att få skallen rakad och klippt. Eftersom det var dagens morot klarade jag av att arbeta. En sån som jag kan aldrig vara sjuk. Kanske gäller det alla andra på jobbet också. Det var åter igen en väldigt, väldigt tyst på avdelningen. Jag är nu väldigt trött, så familjen Katt och jag tar det lugnt i kväll och jag ska försöka läsa ut min bok och byta till nån ny.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… Det är nån som roar sig med att läsa precis alla dagboksinlägg jag har skrivit här. Är jag så spännande? Det kan jag väl aldrig tro! Eller letar du efter nåt? Ge dig gärna till känna så kanske jag kan snabba på din sökning! På Instagram får jag visst fler och fler följare, men allt färre likes. Jag är väl ingen ”likeable person” fast mina bilder tycks vara lika intressanta som min blogg.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
