Onsdag kväll den 25 september och torsdagen den 26 september 2019: Det är tur att ni finns!


 



Kära dagbok…

Lucifer vill ha ost

Somliga suktar efter smulor från den rikes Ulrikas bord.

Det är sån tur att ni finns, ni som orkar lyssna och ta er tid! Ibland känner jag mig som katten här intill på bilden, jag suktar efter smulor. Bilden är inte arrangerad, det var precis så här igår kväll när jag skulle äta min kvällsmat, det vill säga mackor. Plötsligt hade jag en vit- och svarthårig, fyrbent kavaljer till bordet. Att äta den serverade kattmaten i matskålen var inte så intressant för lille herrn när jag plockade fram ost och tunna kalkonskivor. De senare är katten fullkomligt galen i, men han är också en lika stor ostälskare som jag och sambon. Fast igår fick han faktiskt inget. Han fick sukta efter smulor från den rikes Ulrikas bord förgäves. Men fatta att det är svårt att stå emot…

Lucifer med leksak

Buffamannen.

Det började en ny serie på TV igår där en veterinär svarar på frågor. Programmet är en halvtimme långt och premiäravsnittet handlade om katters kost och hälsa. Det är nog bra att vi tänker oss för när vi ger katterna nåt ätbart, det vet jag ju sen tidigare. Men jag lärde mig också att våtfoder, som våra katter nästan enbart får, är bättre än torrfoder för deras njurar, till exempel. En katt som gnäller tidigt på morgnarna kan förstås vara hungrig, men gnället kan även bero på att katten inte mår bra. Hmmm… jag tycker nog att Lucifer verkar må rätt bra rent generellt. Fast han är väldigt sällskapssjuk och mamma Mini och syster Citrus räcker inte som sällskap. Det ska vara människor. Lite så känner väl jag också, helst människor, men jag förringar inte på nåt sätt det sällskap som katterna är! Jag fick min dos av god människa igår kväll när vännen FEM ringde. Tur att hon finns, men även tur att katterna finns, för är det några som får en att känna sig älskad är det familjen Katt. I morse när jag skulle gå till jobbet och höll på att klä på mig ytterkläder i hallen låg Lucifer först på mattan i Bokrummet och tittade på mig ihop med en av favoritleksakerna. Sen kom han fram till mig och buffade med huvudet mot mitt ben en lång stund innan han gick ut i köket och åt en andra frukost. Det var som om han kände på sig att mina steg skulle vara en aning tunga idag.

∼ ♦ ∼

Bitmoji Tofflan Yay its you

Jubel!

Annars uppstår inte nåt direkt kraftfullt jubel när jag dyker upp. Jublet finns på sina håll, bland annat på jobbet och bland annat i tyst form. Det gör mig gladare. Idag har jag jobbat med såväl texter som lay out etc av mitt allra sista nyhetsbrev. Kort sagt hela produktionen. På förmiddagen fick jag de två sista underlagen av vilka jag tog fram texter som kanske var lite mer begripliga. Sen valde jag bild och fixade till den. Slutligen tvättade jag hela texten från formateringar, monterade in den, la på länkar, korrläste. Detta brukar jag göra ganska snabbt, men hjärtat var nog lite ledset. Att göra en sista utgåva av sitt nyhetsbrev innebär en viss separationsångest. I morgon förmiddag publicerar jag det. Fredagseftermiddagen har jag vikt för ledighet. Nej, jag ska inte till nån litterär mässa i år heller, jag ska försöka piggna till från eventuella infektioner genom att vila och göra lättare och energigivande saker bara för mig själv.

Tänk om jag finge tillbaka energin och den blev lika stark som pelargonerna sambon har tagit skott av och planterat. De två krukväxterna i köket härstammar från Lucille. Nu blommar ursprungspelargonernas barn i köket på Main Street och det är inte tack vare mig. Jag är i alla fall så glad att växterna fortfarande finns, kanske är det lite tur inblandat också.

Pelargon i köket

Tur att de finns.

∼ ♦ ∼

Nästa vecka är det oktober. Jag brukade älska höstarna, särskilt oktober. För tre år sen blev månaden en sorgemånad. Men när jag dör, då vill jag dö i oktober. Nån som fortfarande lever är vår domkyrka. Det är tur, det!

Domkyrkan 26 september 2019 morgon

Tur att hon lever.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt, TV, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.