Recension: Skuggspelet


Ett inlägg om en bok.



Anna Bågstams bok SkuggspeletEn antihjältinna med skarp hjärna och god iakttagelseförmåga.
Så skulle jag etikettera Anna Bågstams huvudkaraktär Harriet Vesterberg, civilutredare i serien Morden i Lerviken. Den första delen, Ögonvittnet, fick jag för recension förra våren, uppföljaren Skuggspelet, hittade hem till mig nu i juni. Liksom Harriet goffar Dumlekolor eller letar nödproviant i sin handväska eller sitt skrivbord kastade jag mig över den nya boken. Det här är godis på riktigt för mig! Tack Norstedts förlag för recensionsexemplaret!

Harriet har blivit kvar i Lerviken hos sin lätt förvirrade (?) pappa och nya kärleken Rikard. När bästa vännen Lisa försvinner och lämnar efter sig ett desperat meddelande har Harriet inte rätt i sin roll som utredare men ickepolis att jobba med fallet. Men givetvis kan hon inte låta bli att rota i saken. Samtidigt försvinner även annat folk och i Lerviken flyter ett lik i land. Ovanpå det ska det bli EU-toppmöte med Europas högst uppsatta politiker samlade på ett enda ställe. Och Harriets chef Margareta tycks ha lovat en politiker lite för mycket. Plötsligt blir det en kamp mot klockan.

Uppföljaren till Ögonvittnet har behållit en alldeles lagom dos av humor i kombination med spänning. Jag, som läser många deckare, kan störa mig på att det ibland blir för tramsigt. Det blir det inte här, det blir sarkastiskt roligt. Harriet har till exempel många beröringspunkter med Ruth Galloway i Elly Griffiths böcker. Både Harriet och Ruth skildras utan förskönande drag, vilket gör dem mycket mänskliga och lätta att se framför sig. Harriet är dessutom väldigt lik mig själv. Jag ser mig som inte bara godisråtta utan också teknisk idiot och lyckades vid ett tillfälle låsa in mig i en kollegas bil. Harriet är på samma nivå:

”[…] ‘Du kan skjuta bak sätet så att du slipper sitta som ett dragspel.’
‘Perfekt.’ Harriet trevar efter sidospaken. När hon drar i den fälls ryggstödet bakåt.

Jag skrattar högt när Harriet får ett desperat godissug och vi tänker lika om felköp och näring:

”Harriet drar ut översta skrivbordslådan där gömman med nödproviant finns. Just nu innehåller lådan tre bars, en påse M&M och en halv påse Dumle med banansmak. Det sistnämnda var ett typiskt felköp men M&M:s innehåller i alla fall nötter, alltså bra näring, tänker Harriet […]

Men… för att återgå till den egentliga handlingen så är det här en spännande kriminalroman med aktuella teman som handel med anabola steroider (jag har alltid sagt att träning är farligt!) och rasism, för att nämna några. Jag tycker också att författaren lyckas gott med skildringen av övriga karaktärer. Chefen Margareta, Myggan, kallad av sina medarbetare, har en utsatt position samtidigt som hon är både vass och ganska hård – men även mänsklig med sitt ständiga letande efter lypsyl. (Harriet registrerar allt.) Pappa Eugen är varsamt skildrad i sin tidiga demens (?) och brorsonen Albin likaså i sin ADHD (?). Men vår receptionist Lena är tack och lov inte alls är skvallrig och jobbig som bokens! Nåt jag också gillar är den lagoma skildringen av Harriets kärleksliv. Den tar liksom inte över även om den har en väsentlig roll i bokens handling.

En bra deckare ska enligt mig vara spännande rakt igenom. Slutet i den här boken är extra spännande. Jag som läsare ska under läsningen få ledtrådar, men jag ska inte lyckas klura ut mördare, motiv etc utan bli överraskad. Anna Bågstam gör mig inte besviken den här gången heller. Jag fattar inget – förrän allt avslöjas i slutet. Och slutet gör mig hoppfull – det kommer en tredje del.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.