Tisdag kväll den 18 juni och onsdagen den 19 juni 2019: Dum, tjatig, störande, men hyfsat uppfostrad


 



Kära dagbok…

Varuvagn med scanner på Kvantum

Jag skötte varuvagn och scanner. Den skarpögde ser att det sista jag scannade på bilden var en citron, passande nog.

Igår skulle vi inhandla vår del av midsommarmaten. En sån typ av handling, det vill säga av det större slaget, kräver ett besök på Stormarknadens ICA-affär eftersom en måste ha bil för att frakta det hela. Det började inte alls bra. Sura och irriterade redan innan vi kom iväg. Men att vara sur och irriterad hjälper föga, snarare tvärtom. Det var bara att ta sig samman och försöka vara den vuxna människa jag är. Jag rullade varuvagnen och skötte scannern medan min nästan lika vuxna sambo (hon är fem år yngre än jag) gjorde själva urvalet av varor. Sen belönade vi oss med en rejäl räkbomb till kvällsmat. Den smockade vi i oss runt halv åtta-tiden på kvällen. Innan dess hade vi varit till Slottet och lämpat av två kassar med sill och sånt. Efter omhändertagande av ett lass med ren och torr tvätt blev det en kaffe och en knapp timmes sittning i bästefåtöljen, som ännu inte är död. Men jag kände mig mer död än levande och gick till sängs för att svetta mig igenom natten. Åskluft…

Jag vet inte vad det är med mig och ICA Kvantum, men jag mår ofta riktigt dåligt när jag är där – och det känner jag av både före och och efteråt också. Det är ett ställe som helt enkelt är för rörigt för mig. Folk överallt, folk knuffar en, kör på en, står i vägen, ljud, irritation, omgjort, hittar inte… Mitt köksbord illustrerar alldeles utmärkt hur jag känner!

Oskarp bild av köksbordet

Mitt köksbord är en god illustration av hur jag känner inuti när jag är på ICA Kvantum.


I morse var sagda köksbord
– med duk – ockuperat av ett fyrbent frukostsällskap. Det var ett trött kisse som låg där och bara ville ha sällskap. Före frukost tömde jag kattpottorna. Det var OK med ryggen. Sen kom två åskknallar och kattögonen spärrades upp av rädsla. Det blev som tur var bara två knallar. Lucifer och Citrus brukar inte vara så rädda för åska som deras mamma Mini, så jag gick och tittade till de andra två innan jag lämnade hemmet. En hade krupit in under farfarsfåtöljen och en låg på Annas kökssoffa. Båda var mest slöa, inte rädda.

Lucifer på köksbordet

Slö lillkille på köksbordet ville ha sällskap.

∼ ♦ ∼

Det är nånting som gnaver och som jag har funderat över. Jag tycker att människor har blivit så dåliga på att kommunicera, främst skriftligt. Alltså… svara på mejl och sånt. I jobbet återkopplar jag alltid på uppdrag jag har fått. Det kan vara allt från att jag vill diskutera och behöver mer kött på benen för att kunna komma vidare till att jag har fixat det hela, att det är klart. Privat skickar jag också mejl och sms när jag får vissa uppdrag. Jag svarar, bekräftar, fyller på med information. Men allt som oftast skiter folk i att svara. Då blir jag lite fundersam och undrar om mitt mejl/sms, min information har kommit fram. Vad jag förstår har den för det mesta gjort det, men vederbörande anser det inte nödvändigt att svara. Då känner jag mig dum, tjatig och störande. Tänker att det kanske har med min uppfostran att göra. Gammeldags… Att det hör till vanligt hyfs att svara.

Tangentbord med snabela

Är det nödvändigt att svara på mejl?


Så i morse blev jag indragen i en muntlig dialog
som pågick mellan två personer angående ett mindre jobb som av olika struliga anledningar tog hela dan igår att få rätsida på. En person undrade om jag tyckte att h*n var petig i frågan och jag svarade ”nej, det ska ju vara korrekt”. Sen berättade jag vad jag tänkte och tyckte och vad jag var frustrerad över eftersom jag ville motivera mitt svar. Plötsligt säger den andra personen att ”här hjälps vi åt” – och sen började h*n prata om nånting heeelt annat som inte hade med jobbet att göra. Då kände jag mig så där dum, tjatig och störande igen. Uppenbarligen är det mig det är fel på (som vanligt). Det är jag som måste ändra på mig – eller svälja min frustration. Och sluta fiska efter bekräftelse, jag får inte den jag skulle önska och det är bara att acceptera. Den felande, den onda är som vanligt jag. Suck…

∼ ♦ ∼

Rött hus och blå himmel på St Olofsgatan

Himlen blev klarblå – ett tag i alla fall.

Idag har det ändå varit en bättre dag på alla sätt. Jag har även fört goda dialoger med kollegor där vi har både lyssnat på varandra och återkopplat. Vidare har jag träffat två kollegor som jag har haft bra möten med. Båda mötena ska följas upp med ytterligare möten innan jag går på semester. På eftermiddagen blev det en härlig glassrast med Fina F. Och efter morgonens mindre bra dialog och två åskknallar blev himlen klarblå. Sen varierade förstås vädret under dagen. Det var mulet, blåsigt och väldigt, väldigt kvavt.

Varje kväll efter jobbet har jag haft ärenden hittills den här veckan, så också i kväll. Igår hittade jag en avi från CityMail om ett brev som varit för stort för att delas ut. Detta skulle jag få hämta på sedvanligt utlämningsställe efter klockan 11 den 19 juni. Klockan hann bli mer än 11 idag innan jag hämtade paketet. Fast det var det sannerligen, sannerligen värt! Tack Norstedts! Extra glad blev jag också för hälsningen från författaren på försättsbladet i den här efterlängtade boken jag har fått för recension. Jag vill fan börja läsa genast, men jag ska träna min tålmodighet och läsa ut boken jag läser just nu först.

Det var också extra glädjande att få post från Uganda och mitt fadderbarn Oscar. Det är första gången han skriver till mig för egen hand. För varje brev blir jag så rörd och får mig en tankeställare. Denna gång kring grönsaksodling – sånt som jag gör för nöjes skull och Oscar och hans familj för att överleva…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tisdag kväll den 18 juni och onsdagen den 19 juni 2019: Dum, tjatig, störande, men hyfsat uppfostrad

  1. FEM skriver:

    Sån där blir jag på Maxi här på Bråstorp. Snurrig, yrslig, svettig, irriterad mm. Jag känner att det är för stort ställe att vara på för mig, på nåt sätt. Allting blir så mycket, mycket folk, (jävligt irriterande när de ställer sig mitt i gången och pratar!) mycket varor, man får springa och leta för man hittar inte, lång kö till kassan. Jag handlar oftast i vår mindre ICA-affär i närheten och det är aldrig några problem då.

    Vad har du för ohyfsade kollegor som vräker ur sig och är otrevliga?? Felet ligger säkert hos honom/henne, så jag tycker inte att du ska ta åt dig för det.

    Sen är jag sjukt nyfiken på boken du fick att recensera! Den blir säkert en ”att skaffa-bok” för mig.
    Du har väl sett att hon Marie Bengts har kommit ut med en ny bok? ”Att skaffa” på den också, självklart.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Minns när jag var med mamma på Maxi sista våren hon levde. Hon tyckte att det var så kul och jag suckade och stönade och led. Sen blev det aldrig mer nån tur dit… Men ja, Maxi hos er ger mig liknande känslor som Kvantum här. Och jag hittar förstås ännu sämre i Motala än här.

      Njae, de vräker inte precis ur sig, men människor generellt sett har blivit så dåliga på att svara på mejl, sms, i telefonen etc. Det är mest det jag har hängt upp mig på. Så lustigt med tanke på att alla går och glor ner i sina mobiler hela tiden nu…. 😉

      Du ska läsa I oxögat av Ida Andersen som jag recenserade och skrev om häromdan – DEN är bra! https://tofflandel2.wordpress.com/2019/06/18/recension-i-oxogat/

      Den andra boken jag ska recensera är del två i en serie där första https://tofflandel2.wordpress.com/2018/04/23/recension-ogonvittnet/ kom förra året och den recenserade jag också. Spännande och en huvudperson med hör igenkänningsfaktor.

      Jepp, Marie Bengts nya bok skulle jag gärna recensera också, men trillar det inte ner nåt ex köper jag den nog framöver. Inte just nu, för jag har massor att läsa. 😛

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.