Kära dagbok…
WTF kan en verkligen undra…
Ja jisses. Det hade nog varit bra med ytterligare en dags ledigt för mig. I morse satte jag eld i baken på folk om underlag. Sen insåg jag att vissa hade aviserat frånvaro från aktiviteten ifråga. Slutligen – och det här är riktigt dumt! – insåg jag att aktiviteten är inställd och ersatt av en annan aktivitet. Maj gadd, ibland blir jag mörkrädd när jag inser hur jävla glömsk jag är! Det är tur för mig – inte för andra – att jag har den här bloggen, så att jag kan gå tillbaka i tiden och se vad jag har hållit på med. (Det gör visst ett antal snokare också, ser jag back end. Intressant, eftersom jag är så avskydd.) Det händer att min sambo säger nåt om nåt vi har sett, hört eller gjort – och jag känner mig helt blank i skallen. Detta är riktigt jävla ruggigt, ska jag säga. Jag kan skratta åt det, men lite grann sätter jag mitt tysta skratt i halsen.
Arbetsdagen förflöt aningen bättre. Senila Damen* fick en del vettigt gjort också. Bland annat ägnade hon sig åt att hjälpa en av enhetscheferna med internkommunikation. Vidare blev hon tillfrågad om hon kan vara behjälplig i ganska stor utsträckning framöver vad gäller ett projekt som det har gått på tok i. Det dröjde inte många minuter innan jag blev kallad till ett möte på eftermiddagen. Ytterligare ett uppföljande arbetsmöte blir det om en vecka. Egentligen var det så att jag var involverad i det projektet som kommunikatör och drog igång under sommaren 2016. Sen kom hösten och min mamma gick bort och tillvaron bara… rämnade. Jag blev sjukskriven och nån annan tog över kommunikationen kring just detta projekt. Övrigt påbörjat jobb blev liksom liggande tills jag var på banan igen i december. Tänk, det är tre år sen redan… Och efter lunch fick jag kallelse till ett första möte – typ en timme senare.
Till lunch träffade jag på Lizbeth** och bestämde mig för att det var trevligare att äta i hennes sällskap i vanliga lunchrummet än i Tysta matsalen där det alltid är skitkallt. Det var inte så många som åt i vanliga lunchrummet och människan som brukar gapflabba vara inte där, tack och lov. Faktum är att det var helt OK. Och att träffa Lizbeth är alltid mer än helt OK.
∼ ♦ ∼
Jag nätshoppade och orderbekräftelsen hamnade i skräpmappen.
Jag har väl inte så mycket att försöka komma ihåg från den här dagen. Jag har nätshoppat kontaktlinser. Nån trogen kund hos nåt företag är jag inte, utan jag söker lägsta pris på på nätet på min typ av lins. Idag blev det YourLenses som får äran att skicka hem linser till mig. Men nån orderbekräftelse fick jag inte direkt som vanligt, vilket gjorde mig misstänksam om ordern gått igenom. Vid en snabb kontroll visade det sig att min e-postklient tyckte att orderbekräftelsen var skräppost. Hmm… Det gäller att se upp. Under eftermiddagen fick jag mejl från en person inom min organisation som råkat ut för ett phishingförsök. Sånt jobbar inte jag med – det vill säga varken phishing eller att lösa problem som uppstår i samband med det, men jag kunde hänvisa h*n till rätt instans i alla fall. Hoppas att det inte har fått några alltför allvarliga konsekvenser, detta lurendrejeriförsök.
∼ ♦ ∼
På tal om att luras… Jag lurade ut min sambo på dåligheter efter jobbet igen. Eller… dåligheter och dåligheter… Kalla det vuxenaktiviteter med åldersgräns.
∼ ♦ ∼
*Senila Damen = Tofflan
*Lizbeth heter i själva verket nånting heeelt annat som verkligen inte stavas med z
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag tror att utbrändhet gör att man får sämre minne, och speciellt saker som hänt under den perioden är lättare att glömma, än sånt som hände innan, så har jag uppfattat mig själv iaf.
Men, man kan som sagt skratta åt det, men att man ändå blir lite skrämd av det.
Jag kommer i alla fall ihåg att det är lunchdags nu, om inte annat säger magen till mig 🙂
GillaGilla
Det tror jag också. Fast jag själv är inte utbränd just nu, men allt som har skett de senaste tio åren har förstås påverkat mig enormt – inte bara i positiv bemärkelse… Just nu försöker jag skratta åt vissa glömskor, fast ibland blir jag lite mörkrädd. 😎
Hoppas magen sa till när det var tillräckligt också! 😛 Min gör inte alltid det, särskilt inte när det gäller godis…
GillaGilla
Jag tycker det är så himla otäckt när nån kommer lite hipp som happ och frågar om nåt som man har gjort för ett par dagar sen, eller nåt som man behöver komma ihåg precis just då. I min skalle blir det kortslutning direkt. Helsvart skärm och jag vet inte alls vad vederbörande menar. Då får man börja bläddra och leta i huvudet nånstans och kanske komma ihåg vad det var. Skitläskigt är det ju! Andra bara kopplar direkt och spottar fram svar på saker som efterfrågas. Jag är helt hopplös med sånt!
GillaGilla
Usch, den där svarta skärmen känner jag igen! Det blir precis tomt i skallen, jag tappar orden och börjar famla, stamma… Nej fy, det är mycket obehagligt. Men det händer bara ibland…
GillaGilla