Ett inlägg om en bok.
Jag vet att jag inte ska läsa böcker som framkallar ångest, men… ibland vet en ju inte det i förväg. Anna har ett antal böcker av Carl-Johan Vallgren som jag har bestämt mig för att läsa. Havsmannen stod på tur. Det var en bok av lagom längd och lätt att ha med i jobbväskan, tänkte jag. Sen var den ändå så… tung
Huvudperson i den här boken är tjejen Nella. Hon lever ett tufft liv med en alkoholmissbrukande mamma och en pappa som sitter inne. Nella försöker dessutom skydda sin lillebror Robert från mobbarna i skolan, men det är inte det lättaste. Mobbarna får för sig att Nella har tjallat om en mycket obehaglig händelse. För att försöka klara sig och brodern ur mobbarnas våld erbjuder hon mobbarna pengar. Hon får en vecka på sig Nella försöker hitta stöd hos såväl kompisen Tommy som Professorn. Båda vill nog gärna hjälpa henne, men har ingen möjlighet. Tommy har för övrigt egna hemligheter. När Nella av en händelse upptäcker vad det handlar om blir hon både förfärad och fascinerad.
Det här är en sån jobbig bok. Det sker så många obehagliga saker i den att hälften hade räckt. Nej, det var inte rätt läge för mig att läsa den. Eller kanske var det just det? Nella tvingas bli vuxen alltför tidigt. Ingen i hennes närhet tycks vilja eller kunna hjälpa henne på nåt sätt. De verkliga vuxna blundar eller är som barn som själva behöver tas om hand. Ett fruktansvärt liv, helt enkelt. Att skydda Robert ger Nella en viss mening med livet dock. Det gör mig väldigt ont om Nella. Karaktärerna är så realistiskt skildrade att jag nästan vill gå in i handlingen och erbjuda mitt stöd. Ibland är fiktionen alltför nära verkligheten.
Den här boken har ingredienser som djurplågeri, människoplågeri, mobbning, barn som far illa, vuxna som inte tar ansvar, missbruk… Kort sagt, det är en rätt svart bok. Men jag tog mig igenom den och känner att jag har lärt mig nåt på kuppen: det är många av oss som är starkare och mer lösningsfokuserade än vi tror. Kanske med hjälp av lite fantasi och övernaturliga krafter.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Det var väldigt många ”tunga” saker som fick plats i den där boken 😦
Jag såg en annan ”tung” sak, en dokumentär, som berörde mig, jag hade ingen aning om det öde som Josefin Nilsson hade genomlidigt ..
GillaGilla
Ja det var en mycket tung bok som gav en del ångest men också saker att tänka på.
Ja nu verkar ”alla” ha sett dokumentären och skriver om och kommenterar den. Fast inte jag…
GillaGilla
Måste vara många år sedan jag läste boken. Minns några få scener, några är så tydliga att jag nästan kan se dem framför mig men mycket annat är glömt. Vill dock minnas ett speciellt slut, ett sådan som vissa gillar medan andra tappar trovärdigheten för hela boken.
GillaGilla
Det var ganska många hemskheter och elakheter i boken. Ja den har ju ett visst inslag av fantasy. En del gillar det, andra inte, som sagt. Som helhet påverkade boken mig starkt.
GillaGilla