Kära dagbok…
Åt jag havskräftor för första gången igår kväll? Jag minns inte.
Igår kväll åt jag havskräftor. Jag är osäker på om jag har ätit det tidigare, faktiskt, jag minns helt enkelt inte. Vi åt färska räkor också och Korgtassen egengjorda chiliaioli med mera. Anna slutade jobba två timmar innan jag slutade min arbetsvecka och tanken var att hon skulle gå och köpa nåt valfritt ätbart till oss. Tyvärr mådde hon inte så bra, så hon inväntade mig. Då hade hon vilat en stund och vi gick tillsammans för att handla. Jag kände mig inte heller tip-top. Igår var det mest ryggen som bråkade. Magen är som den är, det vill säga fortsatt krånglig, men igår kväll var den ändå hyfsad. Det verkade som om nån i huset hade ätit skaldjur innan vi gjorde det, för nån hade ställt en stinkande, läckande soppåse på golvet i hissen utan att torka upp efter sig. När jag åkte ner till soprummet med våra skal tog jag med mig papper indränkt med rengöringsmedel för att torka upp eländet, men då hade nån hunnit före.
Och BTW… såväl havskräftorna som räkorna var förstås underbart goda!
Färska räkor har jag ätit tidigare, men det är alltid lika gott.
∼ ♦ ∼
Himlen – igår.
Idag trodde jag att jag skulle vakna till en blå himmel och många plusgrader. Plusgraderna var där, men himlen gick i gråton. När jag öppnade fönstret i sovrummet vid sju-tiden verkade det som om det blåste ganska rejält. Min plan för starten av den här dan var att gå upp i hyfsad tid, duscha, äta frukost och gå ut ett par ärenden på stan. Men jag ruckade lite på planen eftersom vädret inte såg så lockande ut. Jag klev upp och tömde kattpottor och fyllde på dem igen – fast med sand. Sopade gjorde jag förstås också. Nästa grej att fylla på var kaffeburken. Medan kaffet bryggdes i Annas moccamaster – min perkolator är ju förpassad till de sälla jaktmarkerna sen en vecka tillbaka – tömde jag diskmaskinen och plockade in disk från diskstället. Allt det här tog 35 minuter, så det var, som du förstår kära dagbok, inte nåt betungande att göra. Jag tog med mig en mugg kaffe in i sovrummet och tillät mig att läsa och dricka kaffe på sängen fram till klockan nio – trots Lucifers vädjande blickar.
Lucifer sträckte ut en tass mot mig.
Den här boken jag läser är så vidunderlig tung och ångestframkallande. De plågar ihjäl en kattunge i den och barn mobbas i skolan och far illa hemma också. Nä, det var ingen njutning att ligga och läsa, men jag tvingade mig ändå att ligga kvar. Dan blir så lång annars, även om jag har en del att göra. Lucifer har sökt mitt sällskap. Det var som om han också hade ångest. Även om det är en del ”jobb” med att ha tre katter ger de också mycket tillbaka. Katterna har en sån lugnande effekt på mig när jag känner mig ledsen och orolig. Sen kan jag bli galen på dem ibland. Som igår morse när jag tre eller fyra gånger fick lyfta bort sex kilo katt från köksbordet för att jag ville äta hårfri yoghurt där. I skrivande stund har jag ännu inte ätit frukost. Jag har lovat Lucifer att inte dra igång Helvetesmonstret* nu på förmiddagen, utan jag ska gå ett varv med dammtrasa och dammvippa samt bädda innan jag äter frukost och duschar. Sen blir det en tur ut, för jag har som sagt några ärenden. Jag tillät mig själv att sitta vid datorn och skriva en timme, till klockan tio. Det är klockan slagen nu. Därmed lägger jag in de sista bilderna i det här inlägget på killen som har hållit mig sällskap medan jag har skrivit och sen publicerar jag och fortsätter min lördag.
∼ ♦ ∼
Och medan jag skrev detta har molnen spruckit upp och himlen börjar bli blå…
*Helvetesmonstret = katternas namn på dammsugaren
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 