Måndagen den 11 mars 2019: Vissa dagar blir aldrig riktigt… skarpa

 

---

Kära dagbok…

Vissa dagar blir liksom aldrig riktigt skarpa…

Plötsligt blev det måndag igen. Helgen som har passerat var väl inte särskilt minnesvärd. Jag känner att jag inte riktigt fick den återhämtning efter en fullspäckad arbetsvecka som jag hade behövt. Men… på jobbet använder jag mest hjärnan och kroppen mår inte dåligt av att arbeta lite hemma. Hade jag fått välja skulle jag ha gått ut i söndagssolen igår – eller åtminstone suttit på balkongen en stund. Det blev inte så och jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Vissa dagar, till och med helger, blir liksom aldrig riktigt… skarpa.

Igår kväll lagade jag mat igen – kors i taket! Jag bjöd mina sambor på korv och jumbofrites. Deras korvar blev OK, mina kalkondito sprack och blev som kolbitar. Nej, ingen bild. Söndagen avslutades med tvätt, bästefåtöljssittning och Paddy* samt den fjärde och sista delen av Bröllop, begravning och dop. Ytterligare en bra serie som är slut, denna svensk dock.

∼ ♦ ∼

I morse började Lucifer yla tidigt. Vid femtiden gav jag väl upp och klev ur sängen för att ge dem mat. Tre hungriga katter mötte mig och de fick lamm och kyckling till frukost. Jag gick tillbaks till sängen eftersom jag inte skulle upp förrän klockan 6.15. Givetvis hade jag precis lyckats slumra till när Annas larm tillrade igång 5.45. En stund till låg kvar innan mitt larm gick igång kvart över. Jag pussade min sambo god morgon och hej då, tömde kattpottor, duschade och bäddade innan jag åt frukost. Klockan sju var det min tur att väcka en människa. Då hade kissarna lagt sig tillrätta i fåtölj, soffa och skrivbordsstol. Mini sov så gott och med tanke på att vi är jämngamla borde jag också få stanna hemma och sova. Men inte då! Citrus var pigg och nyfiken som vanligt och hon ville för övrigt komma in i badrummet när jag duschade. Fast sen insåg hon att vatten är vått och då vände hon i dörrhålet.

Mini har en skön sovstil.

Lucifer la sig tillrätta i Annas fåtölj.

Citrus intog soffan där hon hade utsikt över vad som hände runt omkring.

∼ ♦ ∼

Domkyrkan är sig lik. Den här bilden är från april förra året. Men Dômen ska renoveras, så kanske den packas in i plast och byggställningar snart.

Morgonen var kall och solig. Det var cirka åtta minusgrader ute. Jag gick min vanliga barmarksväg, det vill säga S:t Olofsgatan, förbi S:t Eriks torg, Gustavianum och Domkyrkan, genom Odinslund, förbi Carolina Rediviva och sist Dag Hammarskjölds väg till jobbet. Det var friskt och jag hade dunjackan, för jag ville inte frysa. Jag hade tänkt fota på vägen, eftersom ljuset var bra, men jag kom mig inte för. Kanske har jag börjat tröttna på det också. Ibland undrar jag om det är nån mening med nånting.

Dagens första möte var 8.30 och det höll jag på att missa eftersom jag hade börjat skriva. Den här veckan är rätt OK jobbmässigt sett. Jag ska inte göra nåt nyhetsbrev och får på så vis tid för annat. Det är dagordningar som ska skrivas, minnesanteckningar som ska föras och så möten, förstås, bland annat om intranätet. På onsdag skulle jag och ett par kollegor åka iväg och luncha, men trots framförhållning föll vi nästan på målsnöret. Lunchen behövde inte bokas om, däremot behövde en logistikfråga lösas. Jag är glad att lunchen inte ställdes in. På torsdag förmiddag har vi avdelningsmöte och på torsdag eftermiddag är det nätverksträff för universitetets kommunikatörer. Ja… rätt OK arbetsvecka. På tisdag tänkte jag gå lite tidigare för att ta mig ner till optikern och få nya glas i mina bildskärmsglasögon. Idag efter jobbet hade jag en klipptid. Det är så skönt att jag hittade tillbaka till min ”gamla” frisör! Fast jag saknar förstås M ändå.

Nyklippt bakifrån…

…och framifrån.

∼ ♦ ∼

Jag har upptäckt nåt riktigt idiotiskt. En av böckerna jag läser just nu har jag läst förut. På årets bokrea köpte jag Nele Neuhaus bok Stora stygga vargen. Bara det att jag fick boken som recensionsexemplar sommaren 2017… Min recension är till och med citerad på förlagets webbplats. Så går det när en läser mycket och inte riktigt har koll. För det var nåt bekant med handlingen. Även om boken fick högsta Toffelomdöme har jag ingen lust att fortsätta läsa den  efter cirka 70 sidor kände jag igen handlingen…

Därför lottar jag ut boken här. Det enda du behöver göra är att lämna en liten hälsning i en kommentar nedan! OBS! Det är ett signerat exemplar, en Toffelsignering, vill säga.

Lämna en hälsning i en kommentar!

∼ ♦ ∼

*Paddy = min surfplatta

---

Livet är kort.