Låt oss hoppas på det bästa


Ett inlägg om en bok.



Carolina Setterwalls bok Låt oss hoppas på det bästaLivet kan vara nog så spännande och hemskt
utan att en behöver läsa fiktiva kriminalromaner. Vi vet nämligen två saker: var och en av oss ska leva med oss själva hela vårt liv och… vi ska alla dö. I februari köpte jag två pocketböcker till Vänpris hos Akademibokhandeln, en deckare och en självbiografisk bok. Deckaren Rökridå tilltalade mig inte alls. Den självbiografiska Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall skildrar nåt jag önskar att vi alla skulle slippa uppleva. Redan på sidan 29 i pocketutgåvan gråter jag och tar boken till mitt hjärta.

En vanlig kväll säger Carolina Setterwall god natt till sin sambo Aksel för att sova med deras ammande och rätt skrikiga son Ivan i pojkens rum. Nästa morgon är Aksel inne i sovrummet död. Carolina hittar honom i sängen och han har antagligen dött i sömnen framåt morgonen. Nu blir hon ensam med ett spädbarn. I den här boken berättar Carolina omväxlande två historier som så småningom möts. Det här är ett vanligt grepp i deckare, men jag måste säga att i den här boken fungerar det ännu bättre. Författaren skildrar sitt första möte med Aksel, förälskelsen, förhållandet, samboskapet, kärleken, föräldraskapet. I vartannat kapitel skildrar hon nutiden, det vill säga från det att hon har sin sista dialog med mannen i oktober 2014 och tiden framåt.

Ingen kan nånsin förstå en annan människas känslor. Än mindre går det att sätta sig in i hur det känns när nån får uppleva nåt ofattbart fruktansvärt. Ändå känner jag igen flera saker i Carolina Setterwalls berättelse, detta trots att jag själv inte har varit med om just hennes upplevelse. Men sorgereaktioner är sorgereaktioner. Mycket är likt, annat inte. Jag hade turen nu sist att få en bra doktor och och hjälp att nå fram till acceptans av en utmärkt psykolog. Det hade inte Carolina Setterwall. Författaren hade ett i mina ögon enormt socialt nätverk omkring sig av familj, släkt och vänner. Det har inte jag. När Det Som Hände inträffade fanns min mamma och Anna. När min mamma gick bort fanns Anna igen, men även främst tre vänner både när och på distans samt Annas snälla mamma och hennes L. Om Anna skulle gå bort finns ingen nära. Men jag är självisk och tänker att jag är äldre än Anna och borde gå bort först av oss.  (Såna här tankar rör den här boken också upp.)

Den här boken är skriven rakt och naket och väldigt utlämnande. Författaren ryggar inte för att berätta det hemskaste hemska, skildra det svagaste svaga. Utbrott, nattsvart sorg, vanmakt, den svajiga linan mellan gråt och skratt, oförmågan att klara det vardagliga. Reaktioner på andra människors sorg och tröst. Det sköra. Och sen… gå vidare. Inte heller här ryggar hon för det raka och ärliga. Somliga tycker säkert att författaren lämnar ut människor. Det en ska komma ihåg när det gäller det skrivna ordet av den här typen är att det är den som skrivers känslor, uppfattningar och sanningar. Det har var och en rätt att ha.

Carolina Setterwall började blogga ett par veckor efter Aksels död. Kanske började hon skriva av samma skäl som jag, för att minnas. Jag hittade bloggen, men jag har inte orkat läsa mer än lite. Det är som med boken. Jag orkar inte läsa för långa stycken i taget – samtidigt som jag inte vill sluta läsa.

Det går inte att sätta betyg på andras liv – och död. Men Toffelomdömet för den här boken kan inte bli annat än det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Familj, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Låt oss hoppas på det bästa

  1. Mösstanten skriver:

    Det verkar vara en bok som kan vara påfrestande att läsa men som kan ge mycket. Jag ska komma ihåg den. Tack för tipset.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Den är påfrestande, ja. Samtidigt tycker jag att den ger mycket. Inte för att jag har råkat ut för samma sak som författare. Däremot förluster i livet. Just det här att få läsa om nån som går igenom sorg och att det inte är fel att bete sig konstigt kändes lindrande för mig.

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.