Tisdag kväll den 5 februari och onsdagen den 6 februari 2019: Mystiska katter, återseenden, nya linser och ett blått paket

 

---

Kära dagbok…

Så Jävla Gullig. Den gråa smutskragen på Citrus kan anas på bilden.

Katter är mystiska djur. Igår späddes det mystiska på genom att Citrus plötsligt uppvisade en krage med grå smuts runt halsen. Även vid ena tassen var hon smutsig. Anna la ut en bild på Instagram och jag tipsade om att kolla blomkrukorna. Nä, inget spår efter nån krafsande katta. Det är och förblir ett mysterium. Men Citrus är den mest nyfikna av de tre i familjen Katt. Hon kan ha varit var som helst med sitt lilla huvud.

Hon är fruktansvärt söt som synes, Citrus. Hennes extranamn är Så Jävla Gullig. En vill bara gosa med henne, fast det är hon inte så intresserad av. Kanske har hon ADHD med en touch av autism?

Citrus ligger och åmar sig på klösbrädan i vardagsrummet.

∼ ♦ ∼

Högtidsstund!

Min kväll igår blev lugn. Jag satt och skrev lite, betalade en räkning, åt ett par mackor och kikade i TV-tidningen. Antiktidningen kom igår och det är alltid högtidsstunder för mig när jag får öppna den och bläddra igenom den. Jag läser kanske inte så många av artiklarna, det är bilderna som är de intressanta, tycker jag. Igår hade jag också turen att kunna smaska på marknadsgodis under läsningen. En av de tre påsarna nougat gick åt. Det var alldeles lagom. Auktions-sommar såg jag utom slutet, för då halkade jag och Clark Kent* iväg till Äldreboendet för att hämta hem Anna klockan 21. Brotts-journalen spelade jag in på DVD-hårddisken. Hoppas kabeln beter sig. Jag kollade faktiskt på sjätte delen av Dirigenten igår och det gick hyfsat, det var bara lite fladder. Tillsammans såg Anna och jag Kommissarie Bancroft. Det är en spännande och rätt annorlunda brittisk kriminalserie. Att huvudpersonerna är kvinnliga poliser är numera väldigt vanligt. Det som är annorlunda i den här serien är hur titelpersonen är: skum!

∼ ♦ ∼

Finns det nåt gott att tugga på? Lucifer slickar sig om munnen…

I morse var det skitkallt igen, men tack och lov snöade det inte eller blåste som det gjorde igår. Familjens enda par överdragsbyxor nyttjades av den minderårige, medan vi vuxna försökte hålla värmen med benvärmare respektive varm dunjacka som går ner över nästan hela låren. Men innan dess var det drama i köket. Vår kattkille är ett matvrak, det går inte att förneka. Och en sekunds frånvaro av koll på frukosten innebar att Anna blev av med sitt bacon. Lite senare försökte Lucifer även kolla av min frukost. Eftersom den bestod av grekisk yoghurt med blåbär, honung och müsli, kaffe och min bok på gång var den inte lika intressant som mamma Annas. Men det var uppenbarligen bäst att ligga på köksbordet och bevaka. Jag gillar inte att katterna är på köksbordet, men försök flytta på en envis sexkiloskatt får du se… Nä, jag fick i stället glädja mig i morse åt en stunds avskildhet utan åskådare när jag var på toa samt duschade. Det var jag tacksam för. När jag sen lämnade köket – och hemmet – hade bror och syster nån sorts kakelbevakning. Gissningsvis såg de nån liten fluga eller så.

VA? Litteratur till frukost. Kan det va nåt, det?

Bror och syster har kakelbevakning.

∼ ♦ ∼

På jobbet har jag svettats över mitt nyhetsbrev, där det i morse saknades hela fyra notiser. Vidare räknade jag ut ett pris på en översättning igår och funderar nu på fortsättningen. Men dagens klara höjdpunkt var förstås lunchen med Lisbeth! Vi jobbade alltså ihop ett kort tag hösten 2011. Och hon är så rolig! Dessutom är hon duktig på sitt jobb och jag är glad att vi nu har samma arbetsgivare igen. Lunchen ägnade vi förstås åt att uppdatera varandra. Sju och ett halvt år är lång tid… Vi har visserligen träffats då och då genom åren, men nu var det faktiskt flera år sen.

På lunch med Lisbeth.

∼ ♦ ∼

Innan jag gick hem idag hoppade jag in till Se & synas och hämtade linser av ny sort som jag ska prova. Det lär bli… en upplevelse…

Och idag fick jag svar från advokaten att jag inte alls ställer till några problem genom att avstå mitt legat. Men avståndstagandet gjorde så ont i hjärtat.

Två saker gjorde gott i hjärtat också. Först och främst den före detta kollegan från Huset som Gud glömde, en person jag träffade på hemvägen och som både hälsade och pratade en stund – utan att bära sig konstigt åt, därefter det blåa paketet med mjukt innehåll. Tack till Sister of Pain från Anna och mig och Tisslingarna!

Ett blått paket till oss…

….med mjukt innehåll till oss och Tisslingarna!

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag nog beta av min strykhög. Det är i alla fall ett sätt att få upp värmen…

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

---

Livet är kort.