Kära dagbok…
Familjens egen lilla humorist har bestämt varit framme och klottrat.
Det blev lite stressigt igår kväll, men… Jag är så nöjd, för jag fixade två julklappar till Anna. Nästan klappat och klart med andra ord! Men det är extra krångligt med hanteringen av klappar just nu eftersom Anna och hennes onda rygg har varit sjukskrivna och hemma. Jag skickar tvära sms om att hon ska hålla sig undan, helst i köket och dra igen dörren efter sig. Låter väl som värsta medeltida äkta mannen. Så är emellertid inte fallet – jag vill bara att hon inte ska se vissa saker. ÄNNU. In time, in time…
På tal om köket låg där en märklig inköpslista. Jag tror bestämt att familjens egen lilla humorist har varit framme och klottrat lite – och fnissat med handen framför munnen. Ja ja, little things amuse little minds. Kanske var det hjälpredan Citrus. När jag kom hem igår efter jobbet hittade jag henne i… diskhon. Sen upptäckte hon att diskbänken var ganska skön att ligga på – när diskmaskinen jobbade. Varmt och gott för kattan.
Varmt och gott på diskbänken över diskmaskinen för hjälpredan Citrus.
∼ ♦ ∼
Det blev en lugn kväll med var sin glögg framför Leffe och Jenny på TV:n när sen julklappshysterin hade lagt sig. Jag tycker inte om att vara så hysterisk kring klappar, men jag är nyfiken av naturen. Visst tycker jag att det är roligt att få, fast det är faktiskt roligare att ge – när en hittar en sån bra klapp som jag gjorde igår! Till Anna, förstås.
Katterna var inte ett dugg hysteriska. Till och med Citrus låg i vardagsrummet och snusade igår kväll. Hon och Lucifer delade på soffan. Det är tur att Anna och jag har var sin fåtölj att sitta i. Mini springer lite emellan oss just nu.
Igår kom Antiktidningen och den bläddrade jag igenom, förstås. Jag förundrade mig över ett par som köpte ett hus 2011 och renoverade det. Nu har de köpt ett nytt, gammalt hus – som de ska renovera. Varför blir människor aldrig nöjda..?
För att göra mig nöjd räcker det ofta med en god bok. Lucifer är måttligt intresserad av böcker, men ställer gärna upp som statist på bokbytarbilder. Igår kväll avslutade jag också en samling spännande noveller från skärgården. Jag bytte till en bok som jag räddade med mig från mammas och pappas bibliotek. De hade ett gäng böcker av Jan Fridegård och från mina litteraturstudier minns jag att jag gillade hans sätt att skriva. Lustigt nog inleds boken jag läser just nu på Polacksbacken – där jag hade min arbetsplats fram till hösten 2017. Sagda bok, det vill säga Mot öster soldat, räddade mig antagligen från svårare skador idag när jag på väg uppför trätrappan till Tysta matsalen på lunchen gjorde ett svanhopp och föll pladask. Där ser ni, alla bokbelackare, böcker är bra att ha!
Bokbyte igår från iskalla noveller i skärgårdsmiljö till soldatliv på Polacksbacken.
Idag har jag som vanligt jobbat i Segerstedthuset. Jag är förvånad över att dagarna före vinterns helger och ledigheter är så lugna för min del. Kanske är vi alla trötta och slut efter höstens arbete med det jättestora projektet. Projekt är visserligen igång hela tiden, men de är inte på långt när lika stora. I eftermiddags hade jag dessutom tid att besöka ett glöggmingel som ett av våra team bjöd resten av avdelningen på. En man som heter Oves supergoda pepparkakor vid förra årets mingel hade jag inte glömt. Årets pepparkakor var minst lika goda. Min hand var nere i burken åtskilliga gånger.
Tre manliga kollegor bjuds på glögg av självaste tomtemor. I burken: En man som heter Oves pepparkakor.
I kväll blir det inget häckande över nån bok eller framför TV:n för vår del. Anna och jag ska gå på vår första årsstämma i bostadsrättsföreningen. Jag tror att det är bra om vi går båda två den här gången. Nästan gång räcker det kanske om en av oss deltar. Vi behöver också prata med nån i styrelsen om elementet i Mellanrummet som inte fungerar. Enligt stadgarna är radiatorerna (elementen på svenska) föreningens ansvar. Anna har provat att lufta det, men där fanns ingen luft alls.
∼ ♦ ∼
Igår fick jag mejl från min släkting Thomas som bor strax norr om London. Och från Uganda kom ett brev från mitt fadderbarn Oscar och hans familj. Varken Oscar eller hans mamma kan skriva på engelska, så de får hjälp. Oscar har varit mitt fadderbarn i snart två år. Jag sponsrar honom och hans familj med en viss summa varje månad, men jag ger också lite extra eftersom jag vet att Oscar är multihandikappad och faderlös och familjen är mycket fattig. Jag får via breven veta hur det jag ger används. Och jag får tillbaka en sån tacksamhet. Igår började jag nästa gråta när jag läste hur de önskade mig och min familj Guds välsignelse. Nu är jag inte fadder för att få tack eller för att få känna mig god. Det var ett löfte jag mig själv när jag fick ett fast jobb – alltså att bli fadder. Det var också ett löfte jag gav min mamma när hon hade gått bort. Det är väldigt berikande att vara fadder. En får insikter som en annars inte får i vårt relativt trygga land. Så dagens julklappstips är att bli fadder. Jag är fadder hos Barnfonden och rekommenderar dem varmt.
Guds välsignelse… ”may the almighty God bless you all.”
∼ ♦ ∼
Och idag fick jag ett brev från en advokat. Jag ska få ett arv – om ingen bestrider testamentet – efter en person som jag inte ens visste hade gått bort. Det var väldigt… ledsamt.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 