Kära dagbok…
Det är visst inte bara orden som är på väg att ta slut. Även bilderna. Det finns ingen glädje i att skriva eller fota längre. Jag är bara ledsen. Hela tiden. Ledsen när nån är dum mot mig, när nån är snäll, när nån är likgiltig. Jag försöker ta mig i kragen, men alla ting rår jag inte över. Det finns ingenting att se fram emot, inget att glädjas åt. Inte ens böckerna känns som mina vänner längre. Hittar ingen som helst tröst eller vila i att köpa böcker och läsa, det blir bara ytterligare tvång. Vansköter min kropp. Äter och dricker väl ihjäl mig endera dan. Sköter visserligen hygienen, promenerar till och från jobbet och går och lägger mig tidigt, men sover oroligt, vaknar tidigt. Isolerar mig så ofta jag kan. Straffar mig. Det är det enda jag vet att jag kan göra. Andra lösningar finns påtagligt nära. Än så länge har jag spärrar.
Men livskraften… Livet hängs upp på små knappnålar med tunn fot. I morgon ska jag träffa en vän efter jobbet för en fika och till fredag kväll har jag bokat bord hos Alessandro för Anna och mig med anledning av elvaårsdagen av vår första dejt som inföll igår.
Och jobbet… Jag gråter på kontoret när ingen ser. Gråter när nån är dum mot mig, när nån är snäll, när nån är likgiltig. Jobbar hårt. Gör det jag ska. Rädd att brista, att inte räcka till – precis som många andra. Men jag älskar mitt jobb och vilar paradoxalt nog i dess utmaningar. Det är i den riktiga återhämtningen jag misslyckas.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Det här med livet, det går upp och ner, men svårt att se det när man precis är i svackorna, ibland måste man härda ut även om det tär på kropp o knopp, hoppas det snart känns bättre igen !!
GillaGilla
Det måste till en förändring och jag måste ta hand om mig och min kropp bättre. Tack för din omtanke, vännen. ❤
GillaGilla