Söndag kväll och natt den 22 juli och måndagen den 23 juli 2018: Min arvedel


 



Kära dagbok…

Selfie svartvit

Mycket svår ångest igår.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag har ont i magen eller ont i örat. Det vore mycket enklare. Dessutom vore det mer smart att inte hänga ut sig själv, för jag vet ju att jag alltid, alltid får igen det. Men jag är dålig på att ljuga. Igår kväll fick jag mycket svår ångest och inget av mina verktyg stod emot. Jag provade till exempel att läsa, promenera, prata med en vän och TV-programmet såg jag på mobilen. Skriva brukar vara det bästa, men det hade jag inte möjlighet till. Så snart respektive handling var över kom eländet tillbaka – med ännu mer kraft. Jag vet inte hur många till såna här ångestattacker jag ska drabbas av, jag vet inte hur många jag ska orka med och jag vet inte hur många jag ska lyckas ta mig ur. Tidigare har jag haft ångest vid enstaka tillfällen, oftast i samband med nån form av svår händelse, till exempel en förlust. Ångestattackerna började i juni och nu kommer attackerna tätare och tätare. Jag kan må hur bra som helst (eller nåja, jag mår ärligt talat inte jättebra just nu) – och så slår ångesten klorna i mig. Det känns som om mitt hjärta kramas sönder, jag får svårt att andas, yrsel. Men det börjar med illamående. Igår kunde jag inte äta med de andra på eftermiddagen/kvällen, jag skulle fixa egen mat senare. Det orkade jag inte. Jag åt en skål yoghurt när illamåendet hade minskat. Fästmön gjorde kaffe och jag hade plockat fram min lördagschokladbit. Två rutor, sen åkte den in i kylen igen. Inte ens choklad, alltså, då förstår du hur illa det är, kära dagbok. [<== viss ironi]

När attacken klingade ut nånstans vid… midnatt, kanske, somnade jag efter en stund tämligen utmattad. Sen vaknade jag vid tretiden igen och somnade inte om förrän vid femtiden, tror jag. Kära dagbok, jag är så trött… Men jag försökte förklara läget för Anna idag. Jag är inte enbart dum, arg och otrevlig.

Nog vet jag vad ångestattackarna beror på, men jag har inte tillåtelse att använda bloggen som gratis terapeut. Igår rörde sig själva attacken om mitt dåliga samvete gentemot mamma. Jag lät henne plågas den där sista kvällen, jag såg hennes ångest och det var som om den kom tillbaka i mig. Varför lät jag dem skjutsa in henne till Linköping och varför tvingade jag mig inte till att få följa med? Innan hon gick bort hade hon slagit upp ögonen. Då såg hon en doktor, inte sin dotter. Hur kunde jag??? Vilket svek! Med mamma försvann min ursprungsfamilj. Jag har insett att Anna är min familj nu, vi är förlovade. Men i familjen i övrigt ingår jag inte och mina tankar, känslor och mitt liv spelar ingen roll för nån annan. Den familjen gillar positiva bilder av varandra och katterna, inte bilder på mig, mina intressen, mitt jobb eller min ångest.

Family

Anna är min familj. I familjen för övrigt ingår jag inte.

∼ ♦ ∼

Jag är ensam med katterna idag och i natt och förhoppningsvis en lååång stund i morgon. Till viss del är jag rädd för ensamheten, för jag litar inte helt och hållet på mig. Men jag kunde ta till städknepet när Anna och E hade åkt, så nu är i alla fall spegel, handfat och toalett inne i badrummet rena och soppåsen utbytt. Att städa är jättebra mot ångest och det som funkar näst bäst för mig efter att skriva. Eftersom jag också känner att katterna på sätt och vis är min familj – jag betalar i alla fall försäkringarna för dem alla tre – är jag faktiskt inte helt ensam. Jag har ansvar för att ge dem mat och tömma deras pottor. Och har jag tur får jag lite närhet av dem också. Det vill säga jag kan klappa dem. Det är trösterikt i sig – alla katthår till trots. Igår kväll var de fenomenalt snabba att lägga rabarber på Annas stol med dyna på ballen* – hon glömde bort att ta in dynan. Först kom Citrus, sen kom Lucifer… När de är så där söta har en ingen lust alls att köra bort dem.

∼ ♦ ∼

Tacksam är jag i alla fall att jag kan läsa. Hur skulle jag annars kunna resa på min semester? Hur skulle jag annars kunna göra nåt på min semester? På förmiddagen läste jag ut Vävarnas barn. Sen reste jag från 1700-talets Stockholm till nutidens Brighton. Jag kommer nog aldrig dit igen, men minnet av dagen där förra året i juni är bevarat i mitt oroliga hjärta för alltid. Och K har jag ju fått kontakt med via mejl, om än sporadiskt.


Jag ska in i duschen nu och tvätta av mig resterna av natten.
Sen ska jag jobba lite. Det stavas självbevarelsedrift. Den vännen som alltid finns där för mig – TACK! Utan dig hade jag troligtvis inte skrivit några blogginlägg idag.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Ironi, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier, TV, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Söndag kväll och natt den 22 juli och måndagen den 23 juli 2018: Min arvedel

  1. Judith skriver:

    Tofflan, vi känner inte varandra men jag läser lika mycket som dig och läser dina välskrivna recensioner och tar ofta boktips från dessa. Tack för att du läser och skriver! Jag tycker du beskriver så bra i din blogg, men kanske därför och för att jag tacksamt lånar boktips av dig, känner jag faktiskt stor sorg och förtvivlan att läsa detta… Det känns så grymt! Så grymt hur du upplever ensamheten mitt i familjelivet och att Du inte värdesätts.
    Jag vet att detta är futtigt eftersom det bara är ord och vi inte känner varandra, men jag känner för dig! Jag hoppas innerligt att världen ska vakna upp NU och inse vilken klok kvinna du faktiskt är. Som är eftertänksam och har känslor som är viktiga att bry sig om också. Det skiner igenom på din blogg. Du förtjänar att må så mycket bättre! ❤️

    J

    Gillad av 1 person

    • Tofflan skriver:

      Tack för dina vänliga ord! Jag skrev inte att jag inte värdesätts, men visst är det så en kan känna ibland – såväl hemma som på jobbet. Själv är jag bättre på att ge positiv återkoppling på jobbet – och det säger väl en del om att jag är långt ifrån nån genomtrevlig prick…
      Ensamheten inom en grupp kan inte bara skyllas på gruppen, jag ställer mig själv åt sidan när mina åsikter inte stämmer överens med andras i gruppen. Att kompromissa är svårt och jag är sannerligen ingen expert.
      Glad blev jag i alla fall at du läser böcker och att du läser mina blogginlägg om böcker. Det är bara en del av dem som är recensioner och de är märkta i rubriken. Fortsätt att läsa många böcker – för mig är det mitt liv!

      Gilla

  2. Judith skriver:

    Nej, livet är inte ”instagram perfect”. Den som tror det eller vill få det att framstå som så perfekt bedrar sig själv. Livet ska inte vara så. Men det ska inte heller behöva vara så mörkt och utsiktslöst…

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Verkligen inte. Konton som bara innehåller såna bilder eller tillgjorda/tillrättalagda selfies följer jag INTE! Själv lägger jag ut väldigt blandade bilder på Instagram från mina dagar. Och alla bilder visar inte bara mörker. Fast just nu är det tungt, det går inte att komma ifrån.

      Gilla

  3. Jostvin Smith skriver:

    Det är hemskt när andra mår så dåligt. Jag känner ju inte dig personligen, men det känns när du berättar om din ångest. Av egen erfarenhet så önskar jag inte den till någon . Du är stark som tar dig ut,gör saker trots din ångest och trötthet. Jag bara gömmer mig.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Kanske är det det jag har i bagaget som gör mig stark, men jag känner mig allt annat än stark just nu. Igår kväll var jag helt ångestfri och då tog jag mig till kvarterskrogen fem minuter härifrån för att få vara bland folk. Isolering är livsfarligt för mig. Samtidigt har jag mycket svårt att vara med andra människor när ångestattackerna kommer. Och då blir det problem som läget är i mitt hem just nu. Jag har liksom ingenstans att gömma mig där och då kan en flykt ut i form av en promenad runt kvarteret vara ett verktyg som lindrar ångesten. Ganska ofta känner jag att det är enklare att vara med främlingar än med dem som borde känna mig.

      Gilla

      • Jostvin Smith skriver:

        Förut var att gå ut med Stella en fristad,men de nya katterna har inte vana och trygghet med utegåendet än så det blir en stress också. Men när det är stilla på kvällskvisten så vågar sig Loke ut . 😻 Isoleringen är inte bra för mig heller men rädslan är för stor. För en stund sen ringde någon Maken,hörde bl.a att han beskrev var vi bor,och jag fick magknip och blev genomsvetttig på två sekunder – För jag trodde att vi skulle få okänt besök. Jag blir så trött på mig själv.

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Jag har varit ute en sväng nu på kvällen och ätit igen. Det går fint att komma iväg en stund hemifrån för mig, det är människor jag har svårt med, precis som du, Ingen risk att nån kommer hit heller annat än Annas familj. Vi har portkod, dessutom, eftersom vi bor i stan nu. Det är väldigt skönt. Men de enda som ringer på är varubuden från ICA. 😛

        Gillad av 1 person

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.