Ett inlägg om en italiensk restaurang.
Anna hos Alessandro.
Nyklippt och nöjd, med min sambo vid min sida och ett par fredagsöl i magen, traskade vi två ut i fredagskvällen för att äta middag. Vi hade pratat av och till om att besöka Trattoria Alessandro, som ligger fem minuters gångväg från där vi bor. Vis av erfarenheten av vissa restauranger i Sveriges fjärde stad Uppsala gissade vi att vi borde ha bokat bord i förväg. Det hade vi alltså inte gjort, så det var lite av en chansning att styra kosan mot Alessandro. Vi tänkte emellertid att uteserveringen ökade våra chanser och det var också där vi först satte oss. Och frös. Men efter att vi fått en förrätt innan vi fått menyn (!) kröp vi inomhus och gjorde vår beställning. Där var det inte blåsigt alls. Det var lagom med folk i den stora lokalen, som dels bestod av separata bord och långbord med röd-och-vit-rutiga bordsdukar.
Vi beställde vår mat och vårt vin av den vimsiga servitrisen. Hon levererade en flaska vin till bordet, men skruvade varken av korken och lät oss smaka av eller serverade oss. Ljuset på vårt bord förblev släckt. Tack och lov tog Alessandro(?) själv över den därpå följande serveringen.
Bruschetta al Pomodoro.
Fredagsmiddagen inleddes med en bruschetta al pomodoro. Mycket smakrik med saftiga tomater, vitlök och basilika. Kanske skulle den också ha rödlök, men antingen missades det eller också var den så smaklös att jag inte minns den. Oavsett lök, det här var en riktigt god start på måltiden.
Vinet var ganska lätt, vilket passade bra med tanke på att timmen inte längre var så ung och det vi åt. Prismässigt tyckte jag emellertid att det var ett överpris för det enkla vinet, 300 kronor för en flaska husets röda. Bruschettan kostade endast 94 kronor och även om det i princip ”bara” var en macka hade jag i stället kunnat betala mer för den och mindre för vinet.
Pasta med vitlöksscampi eller som det heter på italienska: linguine aglio e olio con scampi.
För min del fanns det i princip pasta eller pizza att välja mellan. Jag är alltså matkrånglig så tillvida att jag inte äter rött kött eller inälvsmat. Pizza kändes för kraftigt, så jag valde en pasta med vitlöksscampi, linguine aglio e olio con scampi. Portionen var alldeles lagom och det var inte snålt med scampi. Jag saknade emellertid en viss sälta och hade kanske önskat att få parmesan på. Däremot gav chilin en härlig hetta. Jag tyckte att det var riktigt gott och blev mätt. Priset, 195 kronor, för rätten, var ett juste pris.
Atmosfären i restaurangen var mysig, familjär och rustik. Ägaren kindpussade många av sina gäster, vilket bevisade för mig att folk uppenbarligen kom tillbaka till stället. Kanske gjorde de många och tomma långborden att det såg lite ödsligt ut. Samtidigt satte det min fantasi i rullning kring familjemiddagar med unga som gamla vid borden. Såna där familjemiddagar som jag aldrig får delta i eftersom släkten på min sida är väldigt gles och blodsfamiljen utdöd.
Jag går oavsett detta gärna hit igen. Notan slutade på 900 kronor med den dricks jag gav. Toffelomdömet blir högt och det som drar ner det en toffla är servisen som försökte servera oss en förrätt vi inte hade beställt, inte gav oss menyer när vi satte oss, inte öppnade och serverade vinet och inte tände ljuset. Men maten var superb!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 