Tisdagen den 22 maj 2018: Guldkanter för tanter och annat i tillvaron

 

---

Kära dagbok…

Igår lyssnade jag på Fjärilarnas podcast, den fjärde delen om Linnéa. Oerhört smärtsamt! Nästa vecka har det gått tio år sen Linnéa tog sitt liv, 14 år gammal.

∼ ♦ ∼

Guldkant i tillvaron i form av Norrlands guld hjortron.

När jag blev sambo i februari och en del oro och problem löstes (somligt permanent, annat tillfälligt), bestämde jag mig för att bli bättre på att leva här och nu. Det handlar om att ta vara på det som är just i denna stund. Och att få tillåta sig att njuta – bara för att jag/vi kan det för tillfället. Jag menar, i nästa stund kan tillfället vara passerat, förbi, och det finns inte möjlighet till att ha det gott. Varför vänta?

Jag vet att det finns många som missunnar oss detta. Kanske inte så mycket min sambo som mig. Till er säger jag bara att jag har kämpat så länge för att få det bättre på alla sätt och vis och jag tänker inte be om ursäkt för det. För övrigt gäller samma för alla: det är ingen som är tvingad att läsa min blogg. Jag skriver dagboksanteckningar här mest, ibland bokrecensioner, ibland vanliga inlägg om böcker jag har läst och viner jag har druckit. Men all läsning av detta är frivillig för andra människor. Den som retar sig så otroligt på mitt liv behöver inte utsätta sig för plågan att läsa om det, alltså.

Så… vi tanter (i alla falla jag, Anna är ju yngre än jag) satte lite guldkant på tillvaron igår kväll, bland annat i form att Norrlands guld – och då menar jag inte ölet utan hjortronen. Med mera. Vi behövde det av olika skäl och vi hade möjlighet (råd, tid, plats etc) att göra det.

∼ ♦ ∼

Från och med fredag gäller EU:s dataskyddsförordning.

Det finns med all säkerhet av folk som missunnar mig att trivas på jobbet också. Stackars bittra ni! Jag har nu haft två spännande och stimulerande arbetsdagar, med alldeles egna guldkanter. Dagar som har omfattat sånt som är lite mindre roligt att göra och sånt som är lite mer roligt. Mycket handlar det om att skriva eller språkgranska texter. Igår kikade jag på en text som ska nå många med varierande förkunskaper (alla måste förstå). Idag jobbade jag med en text om EU:s dataskyddsförordning, en text med länkar till mer läsning som vi på mitt jobb behöver kunna och ha tillgång till för att vi ska fixa vårt jobb från och med fredag. Jag har jobbat med kommunikationen kring förordningen under cirka ett års tid. Ibland har jag förundrats över folks rädsla kring det hela. Det handlar i mångt och mycket om sunt förnuft och Personuppgiftslagen, PUL, är faktiskt passé. Nu får vi en förordning som gäller i hela EU – inte bara en lag i Sverige – och för alla som hanterar personuppgifter på nåt vis för oss som bor i ett EU-land. Den kommunikationskanal jag har använt mig av mest i det här är vårt intranät eftersom jag har jobbat gentemot våra anställda. Där har fakta vuxit fram. Det har inte varit möjligt att ta fram tryckt material utan det är enklare att hitta senaste nytt – och veta att det är korrekt – på nätet. Jag blev därför rätt… förundrad när jag noterade en kommunikationschef som var upprörd över att Datainspektionen ska byta namn – det sabbar h*ns material… Eftersom en kommunikatör behöver omvärldsspana har jag själv känt till namnbytet i flera månader. Däremot är det oklart exakt vad DI ska heta. Det senaste förslaget är Dataskyddsmyndigheten.

∼ ♦ ∼

I kväll har vi lite diverse att ta tag i. Vi har varit och handlat och Anna har hämtat paket. Själv fick jag mitt spännande paket från Lind & co genom brevlådan. Paketet innehöll Samuel Karlsson debutdeckare Den som dödar, en bok jag har fått i pocket för recension. Men den ska jag inte läsa nu utan nu ska vi läsa offerter på försäkringar på våra tre katter.

Spännande paket från Lind & co….

…med det här spännande innehållet.

∼ ♦ ∼

Det står inte på förrän det är helg. Då kommer E till oss igen. Nån gång under dagarna ska Clark Kent* tvättas och städas inför besiktningen nästa vecka. På lördag ska jag träffa en vän som är på tillfälligt besök i sin hemstad, på söndag kanske en och annan mor ska uppvaktas. Inte min, förstås. Men jag tänker lite extra på henne och tittar på fotot av henne och pappa, det som står på min tidigare mammas tidigare farmors byrå i sovrummet. I ram med guldkant.

På söndag tänker jag lite extra på mamma.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

---

Livet är kort.

Annonser