Kära dagbok…
Övervakad av Queen Mini som ger mig onda ögat. Det är skrvbordsstolen hon vill ha.
Äntligen har jag lyckats sno åt mig min skrivbordsstol! Men jag är ilsket bevakad av Queen Mini. Antingen ligger hon på farfarsfåtöljen och ger mig onda ögat eller så stryker hon omkring runt skrivbordsstolen. Jag sitter som tur är med fötter och ben under mig, på stolen – annars hade jag nog inte haft några tår kvar. Hon jamar och låter och försöker få mig att städa pottorna. Jag faller inte för det tricket. I stället har jag försökt locka ut henne på ballen* där sonen hennes, Lucifer, redan ligger. Men det är verkligen skrivbordsstolen hon vill ha…
Ungdomarna har just gett sig iväg för att hälsa på mormor i skogen. Vargen stryker… Nä, skämt åsido. Äldsta bonusdottern och Boy Wonder – som verkligen är Boy Wonder med betoning på Wonder – har cyklat iväg till Annas snälla mamma en tur innan de ska vidare till Kungliga Hufvudstaden. Min sambo är och jobbar några timmar. Själv har jag legat och latat mig i sängen fram till klockan elva. Jag fick en bok för recension i veckan och den började jag läsa i morse. Nu har jag läst över en fjärdedel. Det handlar inte enbart om att jag ville att ungdomarna skulle få vara ifred medan de gjorde sig iordning – boken är, så här långt, väldigt bra. Vi får se om den håller hela vägen till slutet.
Boken är, efter mer än en fjärdedel, väldigt bra. Vi får se om den håller hela vägen till slutet.
∼ ♦ ∼
Helgen blev lite annorlunda än tänkt, så i stället för lite större familjemiddag på fredagen blev det Anna och jag. Vi träffades på stan när jag hade slutat jobba. Det gjorde visst också alla andra i Uppsala, för vi hade svårt att hitta ett ställe med lediga platser utomhus. Till sist hamnade vi på Plock där det var rätt… trist och hopplöst. Där såldes inte ens nötter, så vi tog wasabiärtor till våra öl. På menyn stod inget som lockade. Och när sen ett par med barnvagn trängde sig in vid bordet intill beslöt vi att gå vidare. Nej, vi är inga barnmänniskor. Anna älskar sina barn, jag älskar mina bonusbarn, men sen… räcker det. Vi hamnade på O’Leary’s där det fanns TV-apparater som visade fotboll överallt. Vi är inte ett dugg intresserade, men en god kycklingburgare med pommes kunde de fixa till. Dessutom bjuckade de på popcorn medan vi väntade på maten. Hit går vi igen!
∼ ♦ ∼
Lördagsmorgonen börjades på sedvanligt vis, det vill säga med läsning och kaffe på sängen. Frukosten intog vi sen på ballen. Ungdomarna dök upp mitt på dan. De installerade sig, vi hann prata en god stund och äldsta bonusdottern bokade middagsbord åt oss till kvällen på Pong. Sen cyklade de iväg för diverse upptåg och vi gamla tanter traskade ner till stan för att äta räksallad till lunch. Vi kikade in på Röda Rummet och jag fyndade en inbunden bok för 90 spänn som jag hade sett och läst lite om på Instagram tidigare. Avslutningsvis blev det var sin glass på en trappa i hyfsat lä i ett Uppsala där nordan ofta har sitt tillhåll. Vi läste en stund hemma och jag bytte bok från en psykologisk självhjälpsbok till boken jag fått för recension från Norstedts. Sen vilade vi en stund, såsom tanter ofta gör, innan vi fräschade till oss och gick för att äta middag.
∼ ♦ ∼
Ungdomarna hade redan anlänt till Pong. Restaurangen är ganska ny, vilket förstås hade lockat till sig massor av folk. Tyvärr ligger den i samma byggnad som en organisation jag verkligen inte gillar, men jag bet ihop. Plötsligt hade två portioner, en dessert, två öl, supertrevligt sällskap och tre timmar passerat. Jag behöver väl inte säga att jag hade en finfin kväll, va? Ungdomarna cyklade ut i den ljumma aprilkvällen medan vi hasade hem igen, halvsov framför TV:n och sen gick till sängs strax efter klockan 23.
∼ ♦ ∼
Nu ska jag städa kattpottorna och bädda innan jag tar sen frukost på ballen för att därefter hoppa in i duschen. Söndagen är härligt solig och jag är inte säker på att jag tänker tillbringa den inomhus.
Avslutar med ett gäng kattbilder från den gångna helgen:
∼ ♦ ∼
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
