Kära dagbok…
Den här veckan händer det saker. Vi var och storhandlade igår för sent på torsdag får vi gäster som stannar ända till måndag morgon. Det är äldsta bonusdottern som kommer från England tillsammans med Boy Wonder. Jag är såå nyfikis! Nu är det förstås inte bara mamma Anna och mig de ska hänga med, men de ska ha sin bas hos oss. Fredag kväll ska vi supera tillsammans, resten av helgen ska de göra annat. Dagarna går fort och jag minns själv hur det var när ”alla” ville träffa en ”hemvändare”. Nu gläds jag åt fredag kväll med ungdomarna.
På fredag ska vi supera med ungdomarna. Den prismärkte Lucifer får emellertid stanna hemma och äta ur sin nya matskål
Andra gäster, som tyvärr inte är lika välkomna, är Telia. De ska dra in bredband i fastigheten. Vi har redan ett snabbare bredband via en annan leverantör, ComHem, så vi hade gärna sluppit besöket. Arbetet lär ta två veckor och innebär att de springer lite in och ut i vårt hem och i vår portuppgång. Igår när jag kom hem hängde det en massa lösa kablar vid hissdörren… Anna hade en känsla av att nån hade varit inne i vårt hem, men vi vet inte. Och vi har inte fått nån information om vad exakt de ska göra inne i hemmen. Jag hoppas verkligen att de inte stövlar in tidigt fredag morgon när våra välkomna gäster nog behöver sova ut. Telia för mig är annars gamm-telefoni, så jag bjuder på en härlig dänga som just nu sjungs på Main Street. (Den har avlöst Lapp-darapp.)
∼ ♦ ∼
<== Jag läser en bok som jag blev rekommenderad av min psykolog i sorgearbetet efter min mammas hastiga sorti från jordelivet. Faktum är att jag fick många bra lästips av den psykologen och det har varit böcker som verkligen har hjälpt mig vidare. Väldigt tidigt i våra samtal insåg nog psykologen att min mammas död inte var den enda förlust jag lidit de senaste åren. Att få det bekräftat att det var just en förlust att förlora jobbet, till exempel – och även få sörja det! – var bara det en viktig del mot acceptans och läkning. Men som alla sorger gör mina förluster sig påminda då och då. Det har jag lärt mig att leva nu – tack vare psykologen och hennes lästips.
Det fanns ett godtagbart skäl till att äta tårta igår kväll.
Boken jag läser handlar om hur en ska undvika att trilla i lyckofällan, den där fällan där en tror att allt och alla är så lyckliga – utom jag. Just nu har jag läst ett avsnitt om kontrollstrategier, det vill säga sånt en tar till när en inte vill må dåligt. En del äter eller dricker för mycket, andra flyr in i TV-program. En sån som jag flyr gärna in i böcker, men också i städning. Hur som helst, de flesta kontrollstrategier är bra för kortvarigt välbefinnande. Nu lär jag mig att försöka nå ett mer långsiktigt. Och att läsa böcker slutar jag förstås inte med i första taget. Inte att äta tårta heller. För det senare fanns ett helt godtagbart skäl igår dessutom (att få plats med annat i kylen). Alla tårtor har ett slut, även runda. Och det är väl tur det, annars skulle en nog inte uppskatta dem.
Andra böcker min psykolog rekommenderade mig i mitt sorgearbete är
∼ ♦ ∼
Den här bilden, fast beskuren och på annan ledd, har en viss framstående roll på den nya startsidan hos mitt sorgebarn.
Efter ett avstämningsmöte på förmiddagen vidtog ett arbetsmöte om mitt sorgebarn. Även om tekniken inte var med oss helt och hållet kunde jag utföra uppgifterna lätt och utan att jag hängde upp mig. Det är så märkligt, men när det gäller webbverktyg är det första gången i världshistorien som jag har haft svårt att lära mig ett. Tyvärr är det ett av dem vi använder på jobbet. Nu vet jag att det pågår förberedelser för att upphandla ett nytt verktyg. Dessvärre kan det ta ett par år. Uppsala universitet byggdes 1477, men se färdigt är det ännu inte.
Resten av arbetsdagen petade jag lite med intranätet samt skrev mitt nyhetsbrev. Det senare ska publiceras på fredag förmiddag och från och med i höst är mitt mål att nyhetsbrevet ska komma ut varje fredag – utom fredagar i de veckor vi har avdelningsmöte. Då skriver jag minnesanteckningar och lägger ut i stället. En ska inte överkommunicera med medarbetare så de kommunikationsstressas.
∼ ♦ ∼
I kväll är jag och katterna ensamma. Kanske sitter vi på ballen tillsammans – framför allt Mini gillar att ligga i solen. Anna jobbar till klockan 21.15 och jag har erbjudit mig att hämta henne efter jobbet. Det innebär att GW:s mord spelas in så att vi kan titta på det vid nåt annat tillfälle. Samma blir det med näst sista avsnittet av Modus som samma kanal, TV4, visar i morgon. Samma då är att Anna jobbar kväll. I morgon ska Clark Kent** få sommartofflorna*** på, så jag måste gå upp extra tidigt för att åka till verkstan. Men det ska bli skönt att de fixar detta plus förvarar mina däck på hotell så jag slipper bära. Nu gäller det bara att det inte kommer nåt oväntat snöoväder. Aprilvädret – liksom aprilbarnen – är lite oberäkneliga… Nu ska jag grilla kalkonkorv i ugnen. Snart kanske jag gör det på gården. Här finns en liten uteplats, en grill och… en dansbana, dessutom.
Nästa gång kanske jag grillar här…
∼ ♦ ∼
*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman
***sommartofflorna = sommardäcken
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Vad trevligt med hemvändare på besök 🙂
Den där grillplatsen ser ju trevlig ut, den måste ni utnyttja !
GillaGilla
Ja det ska bli jättekul, om än hastigt. Och spännande att träffa boy Wonder. 😛
Jepp, mysig grillplats verkligen. Sen har vi elgrill och kan grilla på vår inglasade balle också, om vi vill. Inga kolgrillar tänds på ballarna här, det får man inte.
GillaGilla