Recension: Gröna fingrar sökes

Ett inlägg om en bok.

---

Innan jag flyttade till Main Street fick jag en förfrågan om jag ville recensera en roman med trädgård som huvudingrediens. Stressad av flytten tackade jag först nej, men sen ja – under förutsättning att jag kunde få boken mig tillsänd först i mars månad. Den 26 mars levererades ett fint paket från Norstedts till min dörr(!). I paketet låg Annika Estassys bok Gröna fingrar sökes.

Igår kväll slukade jag de sista sidorna av denna bok i en genre som kanske inte skulle ha valt själv. Jag tycker att författare som inte skriver spänningsromaner är modiga som erbjuder mig att läsa och recensera böcker när de som har kollat in min blogg vet att jag föredrar deckare. Nu är jag glad att jag läste boken. Att kalla genren feelgood känns emellertid inte helt rätt. Många så kallade feelgoodromaner innehåller en hel del feelbad också. Gröna fingrar sökes är inget undantag. Temat misshandel i förhållanden förekommer ganska ofta numera i svenska nutida böcker. Inte är det roligt, mest otäckt, men jag tycker att det är bra att det inte döljs utan kommer upp till ytan, så jag klagar inte.

Berättelsen har två centralkaraktärer: tanten Agnes och Leyla, en kvinna i trettioårsåldern som är andragenerationsinvandrare. Agnes har fått cancer och orkar inte riktigt sköta sin koloniträdgård med tillhörande stuga. Eftersom hon inte vill vara öppen med sin sjukdom kan hon inte be nån hon känner om hjälp. I stället annonserar hon och Leyla är den som svarar. Det blir också Leyla med sin sexåring Hugo som tar sig an Agnes trädgård.

Tanten Agnes för mina tankar till Karin Brunk Holmqvists karaktärer. De är ofta tanter och farbröder och medan en del är snälla är andra lite kärva precis som Annika Estassys Agnes. Men Agnes har ett gott hjärta och på sätt och vis blir Leyla, som är moderlös, lite av dottern som inte fick leva. Annika Estassy lyckas väl i sina personteckningar. Jag ser karaktärerna framför mig, även om de ibland riskerar att bli typer – tanten, surgubben, bögparet, den snygga killen, barnet etc. Men Hugo är inte sonson till sin morfar – och det borde Norstedts lektör ha observerat!

Författarens språk är lätt och böljande, precis som en frisk vårvind. Jag dras in i relationerna mellan karaktärerna, jag följer med in i trädgården, in i kolonistugeföreningen. Att läsa den här boken är en sann njutning. Min påsk bestod av en hel del påskekrim, men också av denna historia som jag läste med stor behållning när helst jag fick en stund över. Jag gillade faktiskt boken så mycket att jag var på vippen att säga att jag skulle tipsa mamma om den. Bara det att mamma inte längre lever.

Toffelomdömet blir det högsta. Tack till Norstedts förlag och Annika Estassy för att jag fick läsa Gröna fingrar sökes!

 

---

Livet är kort.