Ett inlägg om en bok.
Bokreans sista dag tvingade jag in E i bilen och så åkte vi för att titta på böcker på Akademibokhandeln i Gränby. Fyra böcker följde med oss hem igen. Expediten var förvånad när jag skulle betala, för bara en av dem var en reabok. En bok som stått på min önskelista ett tag blev en av de tre böckerna som inte såldes på rea. Det var Mikaela Bleys bok Louise, den tredje i serien om journalisten Ellen Tamm.
Justitieministern Louise Bohman är inte särskilt populär. När hennes pressekreterare dör i ett förmodat självmord går drevet. Det minskar inte i intensitet när det uppdagas att det var mord. Louise får skulden – eller verkar i alla fall vara inblandad på ett visst sätt. Ellen Tamm får uppdrag att göra en dokumentär om Louise Bohman. Hon tar sig bakom bilden av den impopulära ministern.
Nånstans läste jag att nån tyckte att boken och huvudpersonen påminde för mycket om Liza Marklund och hennes karaktär Annika Bengtzon. Det tycker inte jag. I såna fall skulle ju alla som skriver om alkoholiserade poliser med kärleks-/äktenskapsproblem eller som mördar folk – fiktivt – på Gotland kanske vara påverkade och influerade av varandra. Jag tycker att Mikaela Bley redan från början visar en journalist som är nåt utöver det vanliga – hon vägrar följa drevet och vill se den verkliga personen bakom fasaden. Sen kan jag tycka att hennes chef är ovanligt tillåtande – Ellen Tamm går ju för det mesta sin egen väg och utför inte helt de arbetsuppgifter hon blir ålagd. Huruvida det är realistiskt eller inte låter jag vara osagt.
Boken lutar lite från deckargenren mot psykologisk thriller. Det handlar visserligen om en fiktiv kriminalhistoria, men författaren skildrar snarare människorna i dramat och deras karaktärer än det blodiga mordet. Jag får associationer till Anders Pihlblads bok Drevet går – och lustigt nog tackar författaren honom i slutet för att han skrev den boken…
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
