Kära dagbok…
Min utsikt från köksfönstret. Det är min sambos amaryllis som är på väg att slå ut.
I morse vimsade jag runt hemma när det var dags att gå till jobbet. Det är nog så att jag inte har hittat mina ”ställen” riktigt där. Alltså, jag vet inte var jag lägger grejor. Det jag letade efter den här gången var jobbmobilen – min privata mobil höll jag på att glömma på hatthyllan av bara farten. Jag virade in en spegel med konstfull träram i guld och försökte lägga undan från familjen Katts klor. Det var väl det som gjorde mig förvirrad. Annars försöker jag ta det lugnt och metodiskt på morgon så att jag inte ska glömma nåt. Det är lätt hänt när en är trött efter en flyttvecka och dessutom rent allmänt borta i skallen. Efter två dar på jobbet känner jag mig på banan där igen. Men på morgonen, vid köksbordet, i vårt nya kök, där tar jag det lugnt en stund och läser till morgonkaffet medan katterna en och en kommer och tittar på mig. Det är sen, när jag ska resa på mig, som jag blir förvirrad. Lite förvirrad är nog också Fästmöns amaryllis. Den har burit knoppar under flytten och nu är den på väg att slå ut i köksfönstret.
Igår kväll blev det bokbyte, förresten, på tal om läsning. Jag har inte haft så mycket tid att läsa, men nu har jag läst ut ytterligare en julklappsbok. Boken jag läser nu är den pocketbok som vänliga Katarina i Norrbotten skickade mig med såna fina rader om hur mycket hon uppskattar min blogg.
Bokbyte blev det igår kväll från judiskt till norrbottniskt.
Kylan hänger kvar och i morse snöade det.
Hoppas att jag inte är lika strulig i morgon bitti, för då ska jag upp extra tidigt för att åka med bilen för vindrutebyte. Jag får en lånebil, men jag måste snabbt ta mig till jobbet så att jag inte blir utan parkeringsplats. Sen jag flyttade slipper jag tänka på sånt vanligtvis. Jag bara går och kliver in rödblommig om kinderna på jobbet. Det var sex grader kallt, snorhalt och snöigt när jag gick till jobbet.
I morse hann jag emellertid inte mer än kliva ut från porten så mötte jag min sambo. Anna hade gått hem igen, för hon mådde inte bra. Jag är rädd att vi är på väg att köra slut på oss själva. Det är inte enbart själva flyttandet i sig som tynger. För min del har oron börjat krypa på mig igen eftersom jag går och väntar på att få ett klockslag för nästa affär. Det känns som om det är väldigt lite tid kvar… Anna får försöka vila kroppen ett par dar, för hon är ledig onsdag och torsdag. I morgon kväll, med ny vindruta, ska vi eventuellt hämta en del saker som har blivit kvar hos Fänriken. Det måste vi försöka orka. Och på söndag eftermiddag ska jag åka till New Village och städa ur garaget samt kolla om flyttstäden är genomförd och klar än. Om inte, får jag åka dit på måndag kväll igen, efter bilens andra tripp till verkstan, denna gång för sensorbyte. På söndag ska vi också försöka hämta saker hos Fänriken som ska slängas. Det går i ett…
Men det var i alla fall soligt idag. Och vi åt ostpaj till kvällsmat som jag köpte på vägen hem från jobbet.
Solen lyste härligt genom ett av mina nyputsade jobbfönster.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
