Diana-dagen 2018: Charmigt, men interner före externer

 

---

Kära dagbok…

Kortläsaren funkade inte i morse, men jag felanmälde och satte upp en lapp.

Plötsligt slog en nästan förlamande trötthet till igår kväll. Klockan var strax efter 20 och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka hålla mig vaken mellan 21 och 22 så att jag kunde se på Bron. Jag gjorde mig klar för sänggång, men vis av erfarenhet tittade jag inte på sovrums-TV:n – då somnar jag garanterat. I stället satt jag upprätt i bästefåtöljen. Och tack och lov är Bron så spännande att jag såg hela programmet. Sen rasade jag i säng och sov ända till 5.18.

I morse kom jag till jobbet och fick nästan vända. Eller… jag var tidigt på jobbet och kom in genom en av entréerna via kort och kod. Sen var det stopp. Det visade sig att kortläsaren, den som öppnar Sesam till världen innanför skalskyddet, inte fungerade. Bara att traska ner för trappan och prova en annan väg. Den var mer lyckosam och till sist kunde jag sätta mig vid skrivbordet och starta datorn. Självklart felanmälde jag kortläsaren så snart jag kunde. Och satte upp en lapp vid dörren som en inte kom in genom med text på båda sidor att kortläsaren inte funkade, men var felanmäld. Därpå klappade jag mig på axeln och började jobba.

Dagens uppgifter var som vanligt en salig – och rolig! – blandning. Det är charmen med mitt jobb. Det som är lite mindre charmigt, men som är nåt jag behöver träna på ständigt, är alla akututryckningar som innebär att jag måste vara väldigt flexibel. Jag tycker trots allt att jag gör framsteg i detta. En lär så länge en lever. Att vara lite utvecklingsbar känns rätt bra. Sen tycker jag att andra behöver träna på att planera bättre också, även om en inte kan förutse precis alla saker. Dessutom är jag anhängare av arbetssättet att interner ska informeras före externer. Det funkar inte helt ut i min verklighet. Idag blev det en hel del jobb med intranätet och med mitt nyhetsbrev, bland annat. Det är viktiga kommunikationskanaler för internerna, våra anställda. Högsta Tjifen är bra på det viset, hon vill att jag ska ta tag i detta på gräsrotsnivå. Och det ska jag. Jag ska bara se till att avdelningens kommunikationsplan revideras (mitt förslag behandlas om en vecka, ungefär) samt flytta. SEN… 

Exempel på en salig – och rolig! blandning på jobbet. I buren interner?

∼ ♦ ∼

Lucille visade sin styrka för några år sen genom att forcera en hylla vi köpte tillsammans till vårt förråd.

Vad händer för övrigt den här veckan? Veckans underligaste dag blir nog söndag för då säger jag ajöss till mitt köksmöblemang. Sen får jag äta vid en köksbänk, uppflugen på en pall fram till flytten. Veckans bästa dag blir nog fredag, för dels har jag klipptid efter jobbet, dels ska jag eventuellt på middag hos herr och fru Lucille. Middagen kan bli på lördag också, vi skulle bestämma närmare i veckan. Hårklippningen behövs verkligen och Lucilles mat är fantastisk. Jag har mången gång känt dofterna av den, men bara en gång tidigare provsmakat den. Nu blir det en sista (?) gång -innan flytten. Vi har sagt att vi ska hålla kontakten. Jag vill verkligen det, för jag har inte så många ”gamla” vänner kvar i Uppsala. Lucille och jag har känt varandra i 16 år om inte mer. Vi har hjälpt varandra som goda grannar genom åren, men också funnits för varandra på olika sätt genom livets svårigheter och dess glädjeämnen utan att det har blivit ”för mycket”. Herr och fru Lucille är verkligen idealgrannarna. Resten, från igår såväl som idag, lär jag inte ha några svårigheter att glömma. Det verkar märkligt nog inte vara ömsesidigt eftersom även den här bloggen, liksom min gamla, tycks vara av stort intresse för dessa.

∼ ♦ ∼

Uppsala har varit genomgrått och trist hela dagen. Det vackra vädret från i lördags försvann redan igår. Snö blev till regn och regn blir till snö. Lägre temperaturer är bara att vänta igen, tyvärr. Men till våren, till våren får jag komma hem… (lite tidigare, faktiskt)

Till våren, till våren får jag komma hem…

 

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.