Tisdagen den 9 januari 2018: Klohuggen, överrumplad, ljusare igen och mörker


 



Kära dagbok…

 

Två tända ljus i kyrkan.

Jag får tända ljus för mamma och pappa i kyrkan i stället för på graven. Det senare gjorde vännen FEM till jul.

Igår kväll telefonerade jag länge och väl med vännen FEMVi hörs inte av så ofta, det blir på nåt vis så när det är 30 mil mellan oss. Men FEM är en sån där vän av den trofasta sorten, en sån jag litar på till fullo. Dessutom är hon av den omtänksamma typen som tänder ljus på min familjegrav när jag själv inte kan. Som till jul. Såna ljus värmer ända in i hjärtat. Lite ledsen blev jag ändå att höra att det uppenbarligen inte hade varit nån vid graven på väldigt länge. Jag ska åka dit så snart flytten är klar och vädret är bättre, det bestämde jag.

 

 

 

 

Selfie svartvit

Ångest…

Jag mådde fint direkt efter samtalet, men ett par timmar senare slog den där oron till. Ångesten, har jag förstått. Den kramade mitt hjärta så att pulsen slog i närmare 300. Och så trycket över bröstet. Jag fattar inte alls vad som utlöste det hela, jag mådde fullkomligt OK och bra. Den bara högg klorna i mig. När dessa attacker kommer har jag tidigare kunnat använda en del verktyg. Nu kommer attackerna tätare och mer oförutsett. Jag känner mig totalt oförberedd, blir överrumplad och har svårt att hantera dem. Jag försökte sitta kvar och titta på Tom Alandhs senaste film om Martina, men jag fattade nog inte hälften, tyvärr. Får väl se den på SvTPlay (länk i förra meningen). Lagom till sista avsnittet av Den döende detektiven hade såväl hjärta som puls lugnat ner sig och jag kunde avnjuta det spännande slutet. Sen dråsade jag i säng och somnade ganska fort. Ångest tar på krafterna.

∼ ♦ ∼

Åter till nåt mer positivt än ångest. Igår på eftermiddagen pratade jag med en kollega som jag vet är sjuksköterska i botten. Vi jämförde krämpor, kollegans tå och min tromboflebit. Tån fick jag se, tromboflebiten visade jag bild på från i lördags. Kollegan blev mycket bekymrad och uppmanade mig att söka vård. Jag vägrade, vägrar, för nu är tromboflebiten på väg att klinga av. I morse tog jag en ny bild och jag tycker att jag ser skillnad mot lördagsbilden. Jag känner också skillnad när jag smörjer in den, den är inte alls så svullen och tjock nu som i helgen.

∼ ♦ ∼

Morgonhimmel med måne över Blåsenhus den 9 januari 2018

Dagarna blir ljusare tidigare och längre. Den här bilden tog jag i morse nån gång mellan klockan 8 och 8.30.

På jobbet börjar det så sakteliga rulla på och in i normala banor. Jag är nu uppe i två möten per dag och fler lär det bli. Det är ändå en viss mjukstart den här veckan, men den omfattar tre särskilt viktiga möten. Jag har påbörjat årets första nyhetsbrev också. Eftersom det ännu inte har hunnit hända så mycket tror jag att årets första utgåva kommer nästa vecka, inte denna.

Dagarna på jobbet har för det mesta varit ljusa. Nu blir de också ljusa både tidigare och längre. Dessutom sken solen idag. Kylan hänger dessvärre kvar och med den lilla vind som blåser känns temperaturen lägre än den i själva verket är. Efter jobbet åkte jag och veckohandlade, men det höll på att bli god natt” på hemvägen. Från och med nästa månad är det förbjudet att hålla i en mobil och prata i den när en kör bil. Bilen bredvid mig vid sista trafikljusen innehöll två vuxna och två barn. Alla åt hamburgare, även föraren. Diagonalt inne i bilkupén låg vad jag tror var en massa långa golvsocklar… Vissa är uppenbarligen inte rädda om sina barn.

Säng och sängbord

Sängen är kvar. Med resårbottnar.

Och när jag kom ut från Tokerian var det förstås mörkt igen. Inne på Tokerian var det dessutom ännu värre god natt jord” än vanligt. (Jag behöver inte förklara. Den som har varit där fattar.) Sen hann jag knappt innanför dörren hemma förrän två mobilsamtal ramlade in efter varandra. Jag avskyr verkligen när det ringer och jag inte har hunnit få av mig ytterkläderna, men jag vill ju inte vara otrevlig mot folk för det. Trots det höll jag samtalen något sånär korta. Och ja. Sängen finns kvar. Annonstexten är visst svår att förstå. (Ibland…) En resårmadrass är liksom en typ av sängbotten. Så. Nu har jag varit tydlig.

∼ ♦ ∼

Via min nya e-post kom idag mäklarens preliminära uträkning av min vinstskatt. Jag ska komplettera med nån uppgift som kommer till mig om ett par, tre veckor från bostadsrättsföreningen, så skatten kan bli lite lägre. Det är ändå svindlande summor och magen reagerade direkt. Bäst jag hoppar in i duschen.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Film, Jobb, Krämpor, Personligt, TV, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tisdagen den 9 januari 2018: Klohuggen, överrumplad, ljusare igen och mörker

  1. etuna1 skriver:

    Skönt att benkrämpan börjar ge efter lite i alla fall…
    Förstår att du får ont i magen av flytt och svindlande summor. Jag mådde dåligt av att bara lägga bud på lägenheter o är vi äntligen fick vår lägenhet (efter x antal olika budgivningar) höll jag på att gå under av någon konstig ångest/ nervositet. Sambon räddade mig med sitt coolare sätt.
    Ta hand om dig…o tänk på att du redan fixat mycket!
    P.S. Resårbotten verkar ju vara ett svårt ord. Jag har också upptäckt att Eskilstuna kan förväxlas med Stockholm då jag skulle sälja en bil för många år sedan. Sen dess skänker jag bort saker. Jag orkar inte sälja trots att det är smart. D.S.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja himla skönt!
      Vi gjorde saker i lite fel ordning, skulle väl ha sålt först och köpt sen. Men det gick ju bra ändå. Det som är stressande är att det hela gick så fort, jag längtar efter att få landa!
      Eskilstuna och Stockholm… ja du, geografi kanske inte ingår i grundskolan längre..? 🤣 Vad säger du som är expert på området (skola och utbildning)?

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.