Ett inlägg om en bok.
Det fanns en del extra högt önskade böcker på min litterära inköpslista. Tomten var snäll. Utan att h*n frågade mig prickade h*n in två stycken till jul. Alldeles nyss har jag läst de sista orden i boken Vrålstark & skiträdd där skådespelaren Marie Göranzon berättar om sitt liv för journalisten Stina Jofs. Tack för julklappen, Anna!
Efter att ha läst boken om Karin Boye är det inte helt lätt för mig att sadla om i läsningen. Den här biografin handlar om en skådespelare, en synnerligen levande sådan, dessutom. Jag var nyfiken på Marie Göranzon som person, bland annat eftersom som mamma pratat en del om henne och hennes familj. Ett annat skäl är givetvis för att jag gillar skådespelaren Marie Göranzon och ville veta mer om människan bakom yrkesrollen.
I år är det 50 år sen Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola, enligt baksidestexten på boken. Hon har jobbat med de stora – både bland regissörerna och skådespelarna. I den här boken berättar hon lite om sin uppväxt, men mest om sitt yrkesliv och en del om sitt liv med Jan Malmsjö.
Jag har understundom svårt att hänga med i texten. Det handlar till viss del om att jag tycker att perspektivet svänger för mycket i tid, men också i person. Plötsligt är det andra som uttalar sig om Marie Göranzon. Ärligt talat är det först mot slutet av boken som jag dras in i den och åtminstone delvis se en viss poäng med detta sätt. Men det är väldigt tydligt att Stina Jofs är journalist, inte författare.
Det gick snabbt att läsa de cirka 280 sidorna. Språket är bra, men jag störs av en del upprepningar av Stina Jofs. Som hennes liknelse av kollationering vid ett skolupprop. En gång hade räckt. Och om jag hade fått önska skulle jag gärna ha sett fler bilder i boken, både från scenen och gärna också från privatlivet.
Toffelomdömet landar strax över medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
