#methree


Ett inlägg om en aktuell kampanj.



Ordet FITTA. tryckt över en  hel boksidaMe too, me three.
Oavsett vad den kampanj eller vad jag ska kalla företeelsen som pågår just nu har för hashtag vill jag med min rubrik säga: vi är många fler än två. Eller tre. Faktum är att så gott som varenda kvinna jag känner har blivit utsatt för trakasserier eller värre av sexuell art. Kvinnor före dem jag känner har också blivit utsatta. Hur blir det med framtidens kvinnor?

Det är bra att den skitiga byken inte stoppas undan. Men jag ser också baktankar och frågetecken. Inte kan jag ifrågasätta andras upplevelser – det har jag inte tillräckliga kunskaper och insikter för att göra. Det är inte det. Jag ifrågasätter det drev som tycks eggas av att hänga ut kändisar.

Det irriterarar mig ofantligt. Varför? Mitt svar är enkelt: de flesta kränkare är nämligen inte några kändisar. De är chefer, föräldrar, makar, kollegor, präster, borgare, bönder, grannar, lärare, poliser, bagare, vaktmästare med flera. Vanliga människor, inte kändisar. Ofta är de emellertid i en position över den de kränker. Det är väl det som har gjort att protesterna har dröjt.

Vem vågar till exempel säga ifrån när en chef kränker en medarbetare? Jag gjorde det inte då, men jag gjorde det för mig själv för två år sen när jag skrev ett bokmanus med titeln Det Som Hände. Nåt förlag var inte intresserat att ge ut mitt manus i bokform då (vem var intresserad av en 46-årig, icke känd kvinna varit med om?) och nu… nu har jag liksom lagt ner mitt manus i skrivbordslådan. Det var kanske aldrig menat att ges ut, målet var kanske att skriva ner vad jag kände och beskriva min upplevelse. Mitt sätt att säga ifrån.

Han var gift och tvåbarnsfar och han skulle bli min chef. Vi hade bokat ett första möte vid vilket jag skulle berätta om mina arbetsuppgifter. Det första han säger är:

”Jag vet att du är homosexuell, men det är OK med mig.

Så fint! Så otroligt… modääärnt. Eller..? Vad hade min sexuella läggning med mina arbetsuppgifter att göra??? Ingenting. Nada.

Det var så det började. Sen fortsatte det. För min del slutade det den dagen han talade om för mig att jag inte fick komma till jobbet längre. Jag blev av med jobbet – utan att jag visste varför. Det vet jag inte än idag och jag lär aldrig få veta det.

Några månader senare bytte han arbetsgivare. Efter ett par år kom det fram att han där hade kränkt medarbetare via e-post. Han blev aldrig åtalad för det han hade gjort, men han blev av med jobbet.

Ett år senare var han återanställd av vår förra, gemensamma arbetsgivare. För så är det. Kränkare skyddar varandra, tar hand om sina egna. Han jobbar fortfarande kvar där. I höstas blev han dessutom invald i Stiftsfullmäktige i sitt parti i Uppsala stift och han representerar sitt parti även i kyrkofullmäktige. Tar hand om sina egna… Me three..?


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Diskutabelt, HBTQ, Jobb, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till #methree

  1. annanilssonspets skriver:

    Ja du, det är inte bara Sverige som hakar på metoogrejen, här i Belgien är de i full gång med och hänger ut kändisar osv. Jag tycker att det är bra att det rensas i leden, men också har tiderna förändrats. När vi var yngre var det inte en kränkning om man blev klappad i ashlet osv, och vi protesterade inte heller nämnvärt. Det kanske vi skulle ha gjort.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Visst är det bra att det rensas, men jag tycker att målet inte borde vara att hänga och rensa ut enbart kändisar. Upp till ytan med alla ”vanliga” människor som går över gränser också.

      Nä, inte såg en det som en kränkning om en blev klappad i arslet – jag blev det så sällan. Men i England gillade gubbarna att tafsa på mina tuttar och det var INTE kul. Jag berättade om det för min ”svärmor”, men hon fick mig att inse att gubbarna var rätt harmlösa. Ändå var det faktiskt rejäla kränkningar. Jag var 18 år och hade sån respekt för vuxna…

      Gilla

  2. annanilssonspets skriver:

    Jo men det är det jag menar, att det som vi då tyckte var harmlöst, eller andra tyckte var harmlöst är något annat idag. Jag liftade mycket på den tiden och Gud vet vad man blev utsatt för men då såg man det inte som en kränkning utan bara nåt snusk man ruskade av sig. I dag ligger ribban högre, debatten om rätten till sin egen kropp osv. Naturligtvis tycker jag att man ska få vara i fred, men det verkar som om halva befolkningen blivit kränkt och plötsligt gör alla sina vittnesbörder för nåt som hände för länge sen och som man då bara ryckte på axlarna för. Men tiderna förändras.

    Gilla

  3. Tack och lov har jag varit förskonad, nästan, för det ryktades att vår fotbollstränare filmade in i duschrummet när jag spelade i flickfotbollslaget. Men, jag tror det förblev ett rykte som inte bevisades 😦

    Det är bra att det uppmärksammas rent generellt, det tycker jag. Tänkte på det när jag såg ”vår tid är nu” igår, att det var nog inte bättre förr…

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det där med rykten tycker jag är intressant i sammanhanget, för hur vet vi vad som är sant och vad som inte är sant? Och vars och ens upplevelse, hur ska den bedömas?

      Ja det var lustigt, men jag tänkte på samma igår när jag såg programmet, det där med omklädningsrummet…

      Gilla

  4. annanilssonspets skriver:

    Har ju inte sett programmet ni pratar om men har liknande historier just från grundskolan, och hur mycket sanning var det i det. Hur mycket skit man ska ta… ja hur mycket skit tål man är väl bättre att säga. Då tog man skiten och gick vidare, nu är det annat.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det är en svensk dramaserie som utspelar sig från 1945 till 1950-talet och igår råkade det vara en scen med där en kvinna blev ojuste behandlad av tre män i ett omklädningsrum på deras gemensamma arbetsplats. På den tiden hade män och kvinnor inte skilda omklädningsrum. Männen i scenen uppförde sig INTE OK mot kvinnan.
      Jag håller med om att toleransnivån har blivit lägre. Samtidigt är det rätt skrämmande att nästan alla kvinnor jag känner nån gång har blivit utsatta för sexuella trakasserier eller värre.

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.