Det finns alltid förlåtelse

Ett inlägg om en bok.

---

En av den moderna norska litteraturens stora författare är Anne B. Ragde. Hon har skrivit många böcker, förutom att hon har jobbat som universitetslektor. Det stora litterära genombrottet i alla fall i Sverige fick hon nog med Berlinerpopplarna, som var första delen i Neshovsserien. Romanen kom ut 2004 i Norge och två år senare här i Sverige. Eftersom jag trodde att serien var avslutad med den tredje delen Vila på gröna ängar (2007 i Norge, 2008 i Sverige) blev jag glatt överraskad av Det finns alltid förlåtelse, som kom ut i somras i Sverige och som är en fjärde del. Tidigt i morse läste jag ut boken hemma vid köksbordet.

 

Efter allt som hände sist – såväl tråkigheter som roliga ting – lämnade Torunn Neshov och farbröderna i sticket. Farfar är på hemmet och trivs bra där, medan Margido kämpar på med sin begravningsfirma. Erlend och Krumme har blivit småbarnsföräldrar och bor i Danmark. Själv har Torunn fyllt 40 och står inför en livskris. Hon beslutar sig för att bryta upp från sin tillvaro med hundar och en man som är konstant otrogen. Det blir till det förfallna Neshov hon ställer kosan.

Även i den här delen får läsaren följa de olika personerna, men det som skiljer den åt mot tidigare delar är att personerna inte längre hänger ihop lika mycket – eller har så mycket kontakt. I de första delarna var väl tanken att skildra dem var för sig gentemot en förening. Nu i den fjärde delen spretar berättelsen för mycket. Erlend och Krumme skildras väldigt kärleksfullt, men de står utanför den här bokens berättelse och för inte alls historien framåt. Bäst skildras Torunn och Margidos fördjupade relation som brorsdotter och farbror, en relation som mynnar ut i att blod är tjockare än vatten, på sätt och vis.

Toffelomdömet blir medel. Boken är inte dålig, men håller inte alls samma klass som de första delaren, tycker jag.

 

---

Livet är kort.