Sista helgen i september och första dagen i oktober 2017: Ge aldrig upp

 

---

Kära dagbok…

Ge aldrig, aldrig, aldrig upp.

Många gånger har det varit nära att jag har gett upp. Jag tappade tron på hoppet, på mirakel – flera gånger om under cirka tio års tid. Minns inte alla tillfällen stod jag vid järnvägen och övervägde att hoppa framför tåget. En och annan gång funderade jag på att ta bilen och köra rakt in i en bergvägg nånstans eller utför ett stup, såna som det finns gott om Östergötland.

Men livskraften var starkare. Den vann. Den och det faktum att jag hade få, men nära och kära runt omkring mig gjorde att jag fortfarande existerar. Människor utanför den kretsen varken vet eller förstår hur det var när det var riktigt svårt. Det gjorde inte heller mina nära och kära. Jag själv har nu stängt den dörren bakåt.

På min födelsedag förra året kom en öppning, en möjlighet till nåt nytt och bättre. Jag är så tacksam för den chansen. Jag är också stolt. Jag fick chansen på mina egna meriter, inte på grund av kontakter eller nåt annat. Jag kämpade länge och förlorade nästan kampen. Sen vann jag.

Samtidigt som förra året innebar ett nytt liv för mig, tog ett annat liv slut. År 2016 blev också ett sorgens år. Nu är det snart ett år sen lilla mamma gick bort. Men också då fick jag gott stöd av mina nära och kära och av min arbetsgivare och min närmaste chef och kollegor.

Saknaden efter både mamma och pappa finns alltid kvar, men sorgen har stillnat och blivit en krusning. De är mina föräldrar och jag glömmer dem aldrig.

Jag glömmer er aldrig.

 

Bilden är dålig, men det står: ”If you have ten thousand regulations you will destroy all respect for the law”.

Det gäller att ha mål i livet, för det är ett viktigt verktyg att orka gå vidare. Mitt mål att få en ny tillsvidareanställning – det finns inget som heter ”fast jobb” idag – uppnådde jag förra året. Därefter blev det dags att kämpa för nästa mål. Under den gångna veckan har jag tagit ett par steg närmare det målet, denna gång mer tillsammans med Fästmön. 50-50, alltså, mot samma mål. Det är stort, men bördan är delad den här gången och den leder till… på sätt och vis ett nytt liv. Att få dela detta med nån som Anna är jag så innerligt tacksam för, liksom jag också är tacksam för att Anna stannade hos mig genom allt strul och alla tunga år. Nu är det dags för nästa steg.

∼ ♦ ∼

Vi har haft en vuxlig helg. Omtumlade satte vi oss ner i mitt kök i fredags kväll och åt Thaimat. Och pratade och pratade och fattade beslut och… blev nervösa, oroliga, glada. Beslutsångest och beslutspotens. När en är svag är den andra stark. Sen minns jag inte mycket mer av fredagskvällen annat än att vi glodde lite på TV och åt choklad och kröp tidigt till sängs för vi bara var übertrötta.

På lördagsmorgonen vaknade vi tidigt. Ingen av oss kunde sova länge på grund av alla tankar. Vi försökte i alla fall stanna kvar en stund i sängen för att läsa och dricka morgonkaffe före frukost.

Anna hade ett ärende inne i stan, men vi handlade en kasse på Tokerian till söndagsfrukosten innan vi tog bussen ner.

Thairäkor och öl blev fredagsmiddag för mig, Anna åt nåt med kyckling, tror jag.

Lördagsmorgon i sängen.

På stan tyckte vi att det var ovanligt folktomt – det var ju trots allt lönehelg. Vi kikade på både fina och lustiga saker på Uppsala Antik och Vintage på Hjalmar Brantingsgatan och Vaksala torg. Jag köpte… inget.

En fin burk.

En burk som gjorde mig glad.

Spetsiga tuttar som jag fnissade åt.

Nämen ett biljardbord går väl ändå inte…

Vi flanerade ner till Stora Torget för att ta en titt på nyöppnade Myrtos på våningen under Storken. Storken ägs av min vän Greken – Myrtos av hans yngsta dotter. Det var så fint och fräscht och vi blev bjudna på fetaostfylld smarrighet medan vi tittade på sylter, marmelader, kryddor, kaffe och annat gott. Hit går vi definitivt igen! Det blev förresten ett riktigt kramkalas, för plötsligt dök storasyster upp med bebis samt mormor. En trappa upp fikade vi hos min vän Greken och hans son. Där var det som vanligt packat med folk, men tre kändisar pratade vi med. Människor jag inte har sett på länge…

Många godsaker hos Myrtos…

…och på Kafferummet Storken, en trappa upp. Jag smackade i mig en bit citroncheesecake.

Nån riktig shoppinglusta hade vi inte och vi tittade in på två bokaffärer utan att köpa nåt, Akademibokhandeln i f d Swedbanks lokaler, och The English Bookshop i hörnet Svartbäcksgatan-S:t Olofsgatan. Jag kände mig inte alls på hugget, kände mig klen, trött och svag. Som tur var ligger Churchill Arms rakt över gatan. Där slank vi in och… tittade på böcker… vilade i sköna fåtöljer.

Vi tittade på böcker på banken… jag menar, Akademibokhandeln…

…och på Churchill Arms.

Vi inledde pubbesöket med var sin GT. Jag valde husets GT och i den fick jag både tranbär och rosmarin, förutom is, gin och tonic, förstås. En kan säga att drinken såg väldigt vegetarisk ut. Eller rentav vegansk.

Vegetarisk – eller rentav vegansk? – GT.

Vi hade tänkt oss… Kinamat till middag. Men hur det nu var trivdes vi i matoset och trängseln på Churchill Arms, så vi stannade och intog fish ‘n chips. Fast… nog har vi ätit godare. I Brighton i somras, till exempel.

Mysigt och mörkt, men Anna blev lite oskarp.

Fisken bestod mest av ‘batter’ och fastnade i frityrgallret.

Vi tog en liten promenad, gjorde en avstickare för ett ärende och sen klockade Anna en tid på fyra minuter. Det var häftigt! Hemma i New Village blev det lördagsgodis och nåt svenskt underhållningsprogram samt en brittisk deckare innan vi ramlade i säng. Det känns som om jag inte har sovit på en månad.

∼ ♦ ∼

Tidigt uppvaknande i morse också. Jag slumrade lite till medan Anna inte alls kunde somna om. Till sist var jag redo för kaffe och läsning. Jag börjar närma mig slutet på min bok på gång, men den senaste tidens händelser har gjort mig okoncentrerad. Vissa sidor får jag läsa om, helt enkelt. Inte bara en gång utan flera… Recensionsböckerna, varav en inte har kommit ännu, får nu ligga på vänt.

Dusch och hårtvätt efter frukost och sen vet jag inte riktigt vad jag gjorde. Läste några papper, kollade en del siffror, skrev upp tider…

Vi gav oss iväg på tidiga eftermiddagen. Anna hann skräpa ner så daaant på min nybäddade säng först, men det är väl för att hon inte har fått springa av sig i höstlöven.

Söndagsmorgon hos okoncentrerad Toffla.

Anna skräpade ner så daaant.

∼ ♦ ∼

Solen genom löven – min första höstbild i år.

Det är den 1 oktober idag. Förra årets oktober blev den sämsta månaden. Årets oktober hoppas jag blir det här årets bästa månad. Inte heller i år lär jag hinna vara med om hösten, men den här gången handlar det om roliga saker, spännande saker. Jag hann i alla fall med att fota solen mellan höstlöven på träden vid vårt besök i Luthagen på eftermiddagen. Vi hade bestämt träff med några andra på ett kontor och sen blev det som det blev. En rätt hisnande känsla… När vi steg ut genom dörren kände jag mig visserligen fortfarande nervös och smått orolig, men mest av allt jätteglad.

Vi åkte hem till Fänriken och beställde hem mat som vi åt med äldste bonussonen och äldsta bonusdottern. Jag försökte undvika att ta nåt med vitlök i eftersom jag ska till tandläkaren i morgon. Det visade sig att min pasta med gorgonzola, spenat och jätteräkor nog enbart hade vitlök som krydda i sig…

Nästan bara vitlök i…

I kväll kunde vi äntligen berätta vad som är på gång för familjen. De flesta blev väldigt glada, men tyvärr inte alla. Det är tufft. Jag kan inte säga nånting, för… hur jag än säger blir det fel. Jag har också pratat med min vän Lucille av både känslomässiga skäl och praktiska. Och innan jag publicerade det här inlägget skickade jag sms till mina godaste och äldsta vänner FEM och Mia.

Nu vet familjen och mina närmaste vänner.

Jag ska packa min jobbväska, hänga fram rena kläder och titta i vår, Annas och min, nya pärm. Med den avslutningen tror jag att du som har orkat läsa ända hit förstår vad som är på gång.

Vår nya pärm.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.