Alma-dagen 2017: Tänk om…


 



Kära dagbok…

Ibland vill en bara göra nånting helt annat. Tänk om en vågade! Tänk om en var yngre och dessutom inte hade nåt tyngande bagage… Idag såg jag en annons som lockade mig. Tänk om… tänk om… livet hade varit annorlunda. Det finns mycket i mitt liv just nu som jag är nöjd och glad över. Målet att få ett fast och stimulerande jobb – nåja, tillsvidareanställning heter det  och såna är inte 100 procent ”säkra” – uppnådde jag förra året. Därmed var ett av mina livsmål uppnådda, men inte alla. Det gäller att ständigt ha nåt att sträva mot, så att jag kan se framåt – och samtidigt få ett visst mått av utmaning. Utmaningar behöver jag för att inte bli seg. Fast… mitt liv har varit rätt fullt av utmaningar, allra helst de senaste tio åren… Samtidigt, annonsen idag… En glimt från barndomen, eftersom mamma och pappa kände personen som ägde herrgården och byggde upp parken. Vi var ofta där på söndagsutflykt på somrarna, mest när jag var barn, men en gång som vuxen. Det var den helgen jag som 27-åring ”kom ut” för mina föräldrar. Alla andra visste redan…

Bastedalens herrgård och Kinaparken annons

Herrgården och parken är till salu…

∼ ♦ ∼

Kungshög i Gamlis

Det blev start i uppförsbacke idag.

Det blev start i uppförsbacke idag. Jag förstod att jag hade gått för långt, tyckt saker, gjort saker som jag borde ha legat lågt med igår. Men när basala ting inte fungerar orkar jag inte alltid vänta på att A, B och C ska bli redo – eller få mod – att ta tag i det hela. Jag var öppen och tydlig med vad jag tyckte, fick OK att jag tyckte och ändå… Det kändes inte helt rätt att få en släng av sleven och stå till svars för kollegornas uttryckta och, till vederbörande, inte till mig, framförda åsikter, men jag formulerade ett mildrande svar. Sen blir jag less på silkesvantar jämt och samt. Ibland måste en sätta ner foten, peka med hela handen. Men jag ska veta min plats. Därför får jag jobba på att hitta den där platsen som är min och sluta ta tag i lösa trådar. Inte helt tillfredsställande, men så får det bli.

Tomater mina egna

Mina egna tomater…

Mitt nyhetsbrev kom ut som det skulle. Vidare har jag skickat en lång text till översättning och haft ett avstämningsmöte med herr Fredag. Vi satt ju tidigare i rummen bredvid varandra, men har knappt setts sen före sommaren. Det blev därför en sen lunch, bestående av en tämligen smaklös vegetarisk paella till rabatterat pris, av nån anledning.

Nån bild på maten blir det inte idag. I stället får du se min tomatskörd från igår. Tomaterna var röda, runda och helt underbart söta. Kolla, ba’! =>>

∼ ♦ ∼

Knopp på en orkidé

Är det inte en knopp i ´”fingertoppen”?

Medan skörden pågick igår kväll upptäckte jag att det finns liv i det jag mest trodde var dött. Några av ”fingrarna” på den gula orkidén jag fick av vännen Agneta i födelsedagspresent 2015 har blivit gröna och har något som börjar likna knoppar…

Märkligt nog trivs mina växter hemma hos mig. Det är bara deras ägarinna som vantrivs mer och mer. Nu har hon börjat ta itu med det. Tänk om hon hade kunnat göra det tidigare…

I helgen ska ballen* packas in också, om det nu inte vräker ner regn. Prognosen ser inte god ut för lördagens Kulturnatt, som sagt, men om det ösregnar vill jag gärna träffa Fästmön ändå.

Om det regnar, vilket det ju gör ibland om hösten, finns det väl annars inget mysigare än att stanna inne och läsa?! Höra regnet smattra mot tak och rutor och svepa en pläd om sig. Igår blev det bokbyte i Toffeltassarna, förresten. Jag läste ut en ruggig psykologisk thriller som jag bytte mot en bok som redan från kapitel ett blev sorglig. I morse innan jag åkte till jobbet läste jag lite och jag vet ärligt talat inte om jag pallar att läsa vidare utan att bli jätteledsen. Men en ska väl härdas och sluta vara gråtmild, som en doktor hade skrivit i min journal när jag sökte samtalsstöd för att jag inte mådde bra av att vara arbetslös. Jag var fan inte gråtmild, jag var desperat. Min ekonomi och mitt liv höll på att falla samman.


Nä, böcker är nog min melodi, trots allt.
När det gäller människor får jag nog… tänka om en hel del och sluta vara riktigt så omtänksam och ärlig som jag egentligen vill vara. Människan bakom dagens post gjorde mig i alla fall glad. Tack, Anne-Marie Schjetlein!

∼ ♦ ∼

PS Foten är lite, lite bättre, ifall nån undrar.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, HBTQ, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Alma-dagen 2017: Tänk om…

  1. Agneta skriver:

    Jo men visst ser det ut som en knopp 😃! Va’ kul, du har gröna fingrar du!

    Skönt att foten är bättre, det är tradigt att ha kroppsdelar som inte sköter sig riktigt som man önskar – har själv några delar som jag önskar åt pipsvängen emellanåt (skyller på ”gammeln”).

    Kram och trevlig helg 😃

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Visst är det väl en knopp??? Och flera gröna ”fingertoppar” finns på den… Spännande!
      Jaa, jag är jädrigt trött på att det alltid ska göra ont nånstans. 😦 Men vi skyller på Gammeln, det gör vi.

      Kram och trevlig helg! (Kommer du till Uppsala nån gång bara MÅSTE du komma och kolla huset där jag jobbar nu!)

      Gilla

  2. veggiehäxan skriver:

    Har varit till Kinaparken i Bastedalen. Det är flera år sedan och innan jag skadat mig och hade gånghjälpmedel. Mysigt ställe, men vad med orm. Turligt nog hade jag kommit över min värsta ormfobi då. Annars hade jag skrikande rusat därifrån. Såg flera snokar. På något vis tänker jag alltid på en stor, lite nyfiken, snokhona som låg under ett träd när jag hör om Bastedalen.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Som jag minns det var det lite svårt att ta sig fram i parken när en har gång-strul. Jag tror att det kanske var därför vi inte åkte dit på senare år. Min pappa hade mycket ont i sina ben och fötter och mamma gick med rollator de senaste åren. Men det var riktigt fint i parken när den var omskött! Några ormar såg jag emellertid inte till… 😛

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.