Kära dagbok…
Ibland känner jag mig som en stor kran…
Ja idag har jag jobbat, precis som vanligt. Det är det en stor del av mina dagar handlar om och därför får jobbet stor plats på bloggen. Men som vanligt gäller att jag inte skriver ”allt”. Förmiddagen bara försvann, känns det som, med två möten och däremellan jobb med nyhetsbrev och ett par dagordningar till möten i morgon. Under eftermiddagen förfärdigade jag bland annat en nyhetstext samt gjorde en översättning till engelska av den. Vi hade ett arbetsmöte kring detta också.
Det ligger en del saker lite halvt begravda och jag är en sån där sort som inte kan låta bli att dra fram sånt. Lite jobbig, med andra ord, kanske, i andras ögon. Jag själv känner mig som en kran som kommer in ny, lite från ovan, böjer mig ner till marken och drar upp saker ur jorden. Sen fixar jag inte allt till 100 procent. Den här veckan har jag stött på två ärenden som jag inte har haft nån bra lösning på. Det grämer mig. Men uppenbarligen börjar jag bli lite känd utanför skalskyddet för det googlas på mig. Kanske att nån upplever att jag gör nåt bra, nåt som kan hjälpa dem vidare?
Jag fick hänga i soffan ensam delvis idag eftersom jag missade fikatiderna.
På seneftermiddagen fick jag finbesök på jobbet när Fästmön tittade in. Det var så roligt att få visa upp Segerstedthuset lite på eget vis. Vi tog en rundvandring på plan 1 där jag jobbar och tittade också upp på plan 2 där vi har vårt lunchrum. Avslutningsvis tog vi en kaffe tillsammans i sofforna på bilden ovan. Jag avslutade sen med några uppdateringar av en kommunikationsplan innan jag stängde ner och vi åkte till Tokerian för att veckohandla. Äldsta bonusdottern är hemma på besök och jag minns hur det var när en längtade efter mammas hemlagade mat. Hos Fänriken skulle det lagas till kött, men här i Slummen i New Village nöjer jag mig med kycklingchorizo med bröd. När jag landade här hemma var den första jag mötte… en kollega, förresten. Det är en sån liten värld.
Anna kom och hälsade på i Segerstedthuset på seneftermiddagen och fotade lite.
Medan jag mumsade på min kycklingchorizo funderade jag lite över kyrkovalet den 17 september. Det finns ett parti som har Den Lille Fjanten* som förstanamn och det partiet går därmed fetbort i år. Nu får jag fundera över vilket parti som i stället ska få min röst. I skrivande stund har jag faktiskt inte den blekaste aning… Men rösta ska jag, fast inte på det parti som har en kränkare med mera som förstanamn, alltså.
Ett parti som har en kränkare som förstanamn kan inte få min röst i kyrkovalet.
∼ ♦ ∼
*Den Lille Fjanten = person som förstörde mitt förra arbetsliv
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 