Brynolfdagen 2017: Mörker och ljuskällor


 



Kära dagbok…

Selfie svartvit

Mörker

Det blev en mörk kväll igår för mig. Och mörkret har bitit sig fast. Kanske handlar det om nåt vi pratade om på jobbet, kanske var det telefonsamtalet jag fick i fredags kväll. Det rör sig om det privata, det personliga, om det och dem som inte längre finns. Många dagar har varit bra dagar för mig i sommar. Men det finns också den andra sortens dagar. Dagar som till exempel dem när det dåliga samvetet och skuldkänslorna tog över. Jag kommer inte ifrån att jag känner skuld för att jag inte hälsade på mamma förra sommaren. En semesterdag hade jag och det var när Fästmön flyttade. Men jag kunde ju ha försökt orka åka ner nån helg. Tankar om detta tär, liksom tankarna om den där totala, iskalla ensamheten. Den sortens ensamhet som bara den som inte har några blodsband kvar kan känna. Jag försöker att inte tänka på den, att inte grotta ner mig i den, för då blir jag galen. Men fredagssamtalet rörde upp många tankar från den gångna tio månaderna som hade lagt sig till ro.

Pelargon på jobbet

Jobbet är en ljusglimt tycker min pelargon och jag.

Nu får jag försöka hämta kraft och energi från jobbet. För är det nåt som kan få mig att inte bryta ihop är det mitt stimulerande jobb, min ljuskälla i livet just nu. Enda smolket i bägaren är att jag inte har nån familj att visa upp min fina nya, arbetsplats för. Pappa hade nog varit fascinerad, men gnällt över trappan; mamma hade kanske känt sig… lite lost… Den här veckan har arbetet kört igång med full fart. Idag har jag suttit i arbetsmöten hela dagen, i princip. I alla fall var två av dagens fyra möten såna att vi inte bara pratade utan också arbetade samtidigt. Effektivt. Inget utrymme för att såsa, tänka på det mörka. Det förväntas av mig att jag ska snyta ur mig kommunikationsinsatser utan att ha varken underlag eller kunskaper i frågorna. Det ser jag som en utmaning, en rolig utmaning. När jag håller på med det tränger jag undan tårarna. Det är när jag kommer hem som jag inte klarar av sysslolösheten.

En stor del av dagen har jag jobbat tillsammans med en konsult. Jätteroligt! Vi är varandras totala olikheter, h*n är jurist dessutom. Det enda vi har gemensamt är att vi är tekniska idioter. Jag vill gärna dra mig undan när det är mörkt. Samtidigt vet jag att personliga möten och sociala kontakter är medicin. Rutiner var bra för mig under De Sju Svåra Åren. Nu är rutiner bra som grund, men det är avstegen som gör underverk.

 Sol genom sovrummets vädringsfönster

Jag ville inte vakna i morse, men solen trängde sig in.

Ändå ville jag inte vakna i morse. Ja, för första gången på länge önskade jag att jag hade dött i sömnen. Det gjorde ont att gå från dröm till verklighet. Men upp kom jag. Den första timmens sol avlöstes snart av regn och sånt väder gillar jag (utom när jag är på utomhusfestival). Jag tog fram en matlåda från helgen i morse (lasagne på kycklingfärs) och den ska jag alldeles strax värma. Det här med maten måste jag få ordning på. Mackor till lunch och till middag får bara bli undantagsvis. Igår slog jag på stort och kokade potatis, värmde varmrökt lax och ställde fram romsås (köpt) och små söta plommontomater. Så jag försöker. Anstränger mig, rentav. Men att äta när en är ledsen…

Laxmiddag med bok

Gårdagskvällens middag blev varmrökt lax.


Till middagen i kväll blir det läsning precis som igår.
Böcker är ett fint sällskap. Jag läser ju två just nu – se högerspalten! – men till maten blir det den lättsammare deckaren. Den andra boken, ”idiotboken”, brukar jag läsa i sängen innan jag släcker för natten.

Två TV-program ska jag titta på senare, dels ett om prinsessan Diana på TV4, dels sista delen av På fel sida av lagen på SvT1. Men innan jag kan slå mig ner i bästefåtöljen ska jag vattna mina 50+ krukväxter och göra lunchmackor till i morgon. Jag längtar till att lunchrestaurangen öppnar på jobbet den 28:e… Det gäller att se ljuspunkterna i tillvaron. Kom inte och säg att jag inte försöker!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Brynolfdagen 2017: Mörker och ljuskällor

  1. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Jag tänker att en familj kan vara så mycket. Även om det inte är blodsband. På sätt och vis är valt släktskap ännu finare. Du är vald av någon ❤

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jo visst är det så. Men det är utan blodsband jag står och det är en sån iskall ensamhet. Och att bli vald innebar alltid en risk och oro för att bli bortvald, tänker jag.

      Gillad av 1 person

      • Marie: Mitt skrivliv skriver:

        Att leva är ju lite att riskera saker. Den som har familj kan stå helt ensam efter en svår bilolycka. Och vi kan alla dö i morgon. Vi vet helt enkelt inte vad som händer vilket ju både är förtjusande och fasansfullt på samma gång.
        Både du och jag har ju sett det värsta hända oss, därför är vi kanske mer känsliga inför den risken. Erfarenheter tenderar ju att göra sådant med oss, de formar oss. Men jag vägrar låta oron definiera mig och mina dagar, jag har helt enkelt inte energi över till den. Men nog ploppar den upp sitt fula huvud ändå ibland, så jag är inte helt oförstående till vad du menar, om du tycker att det låter så 😉

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Det är den iskalla ensamheten, faktumet att jag inte har nån levande nära familj eller släkt som slår mig ibland. Det lär den göra så länge jag lever. Döden är jag inte rädd för nu, snarare längtar jag. Och jag är mer rädd för livet.

        Gilla

      • Marie: Mitt skrivliv skriver:

        Usch, det låter tufft. Jag är inte helt oförstående till detta, tro mig ❤

        Gilla

  2. Tofflan skriver:

    Ensamhet kan vara så…

    Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.