Pridehelgen 4 – 6 augusti 2017: Jag vet vad jag gjorde den här sommaren…


 



Kära dagbok…

 

Regnklädd

Jag vet i alla fall vad jag gjorde den här sommaren…

Prideveckan i Stockholm 2017 är över. Jag hade sån tur att jag vann två veckopass, men även om jag hade semester jobbade ju Fästmön. Därför blev det endast en dag och en helgs Pride för vår del. Fast det var helt OK också. En känner att en inte är 20 längre. Dessutom var ju inte vädret det bästa. Under torsdagen, när vi besökte Pride Park första gången i år, fullkomligt öste det ner. Ett par optimister menade att det ju bara är vatten. Visst, det är bara vatten, inte rödvin, men fan så frusen en blir när en går omkring i blöta kläder. Vi hade inget hotellrum förrän på fredagen som vi kunde åka till och byta om. Därför var jag lite fundersam när jag på fredagen skulle packa min weekendväska. Skulle jag ta med mig regnstället inkl. galonisarna som yngste bonussonen hade så roligt åt en gång..? Nej, den tanken var nog aldrig riktigt ärligt tänkt. När jag provade stassen hemma insåg jag att den inte alls gav intryck av glitter och glamour utan endast av… skräckfilm

Paradkläder

Kanske inte glitter och glamor, men i vart fall inte galon…

Nej, det blev lite annat packat i väskan. Vi åkte tåg till Stockholm på senare delen av fredagseftermiddagen. Min tunna, gula regncape fick följa med – bättre än ingenting, resonerade jag. Men jag tog två tröjor, vis av erfarenheten med kölden. I Stockholm regnade inte när vi anlände, så vi packade upp våra grejor, beundrade utsikten från hotellrummet och åkte ner och tog en drink (jag = öl; Anna = ett glas rosévin) med tilltugg. När vi suttit en stund utomhus började det regna, så vi fick ta de sista sväljarna i baren. Sen gav vi oss ut på promenad nerför Götgatan, genom Slusken Slussen och ner till Gamla stan. Vi tänkte inleda vår Pridehelg med att äta på ”vårt” ställe, en italienare på Västerlånggatan och därefter gå till Fotografiska.


Nu blev det enbart det förra och det räckte bra.
Anna var tämligen trött i benen efter mycket spring på jobbet. Vi tog god tid på oss och åt en trerätters. Jag drack en öl till förrätten som var vitlöksbröd och oliver. Till huvudrätten, Pasta Maestro med tigerräkor, drack vi husets röda. Dessert blev söt pannacotta med syrliga bär, kaffe och en Bailey’s. Ju lägre innehållet blev i glasen desto mer observerade vi omgivningen. Konsten på restaurangen är verkligen… snuskig! Och när jag vred huvudet åt höger förundrades jag av en annan gästs klädsel. Inte för att jag själv är nån stilikon, men jag tror inte jag skulle sätta på mig en skjorta med skalbaggar när jag gick ut för att äta på restaurang…


Efter middagen blev det tunnelbanan hem till hotellet
efter middagen. Fem minuter senare sov Anna. Fast hon låtsades att hon var vaken. Jag slöglodde på TV och läste. Det var skönt att bara ta det lugnt min sista semesterdag.

∼ ♦ ∼

På lördagen var vi båda lite spända inför paraden. Vi grundade med en rejäl hotellfrukost. Sen slappade den ena när den andra duschade. (Jag lyckades vrida till ryggen och höll på att få ryggskott. Eftersom jag gjorde mina övningar och senare gick kom jag undan med en sträckning.) Jag hade med mig pyjamasbyxorna och med en kaffe från frukostmatsalen och en bok kändes det riktigt trivsamt. Boken var spännande och jag läste ut den. Nu läser jag en deckare av en kanadensisk författare som jag gillar.


Vi hade tänkt ta bussen till Kungsholms torg 
där paraden skulle starta. Men så insåg vi att stora delar av stan stängs av för trafik just på grund av paraden. Därför var tunnelbana bäst. Det är oerhört svårt att hitta bra platser i Stockholm att starta parader ifrån. Den här var väl sidådär. Vi kunde inte nå fram till själva tågets början på grund av alla folkmassor (jisses, så jag KBT:ade min sociala fobi, min agorafobi och min klaustrofobi!). När kravallstaketet blev plastremsa ställde vi oss där och när de första ekipagen hade passerat hoppade vi in bakom Secret garden. Jag fotade inte så mycket från själva paraden. Dels vill jag fokusera på att vara där och inget annat, men dels är det väldigt svårt. (Trängsel, folk spiller dryck, det kanske regnar etc.) Anna, däremot, både fotade och filmade en hel del. Hoppas hon lägger ut mer på sin blogg – en del finns på Instagram i alla fall.


Paradvägen var 4,2 kilometer lång. 
Eftersom jag dels gick mycket i London, dels gick en del när vännen Mia var här kändes det inte långt eller jobbigt. Vädret var bra. Är solen alltför stekande het blir det jobbigt och om regnet vräker ner blir det också tufft. Nu stekte solen bara stundtals och den regnskur som kom var mest svalkande. När vi så småningom nådde Pride Park, det vill säga Stadion, införskaffade vi gratis regncaper från Nordea. Annars fick vi mycket beröm under kvällen för våra fina sjalar som Sister of Pain hade stickat och skickat till oss! De var så fina och helt perfekta – snygga och värmande.


Vi intog dryck och salta nötter 
och fick snart sällskap av Zeta och Timpa samt deras vänner P och S. Det blev riktigt trevligt kring bordet. Och torrt. Ja, inte i struparna, men i håren på huvet – bordet stod nämligen under ett parasoll och självklart regnade det då och då.

Jag, Zeta, Timpa, P, S och Anna

Tofflan, Zeta, Timpa, P, S och Anna höll huvudena hyfsat torra under parasollet.


Så småningom bröt delar av sällskapet upp,
bland annat Anna och jag. Jag stod fan inte ut med alla som rökte till höger och vänster, så vi gick iväg för att äta. Sen kollade vi showen, förstås. Det var Shirley Clamp och nån kör och jag kan ju aldrig lära mig namnen på artister nu för tiden MEN… både George Michael och Freddie Mercurys låtar var med, liksom Tom Robinsons Glad to be gay och diverse av ABBA. Sen var det nån 18-åring med väldigt skränig röst också. I publikhavet blandade sig fluffiga gula män med belysning i huvudbonaden med oss vanlig dödliga samt en och annan växtlighet. Vi noterade till vår fasa ett par som fått barn – stackars barn! En av dem var skyldig till att ha förstört min bil för några år sen. Hoppas h*n inte förstör barnet. Inga favoriter, alltså.


Vi gick till Vombats tält när vi tröttnade på att stå stilla. 
Jag köpte en bok som var plastad. Smart drag av ansvarig! Några fler förstörda böcker vill vi inte ha. Därefter intog vi kaffe och kanelbulle. När regnet sen tilltog under ett toabesök beslutade vi oss för att åka hem till hotellet. Jag snaskade lite choklad, läste tidningen QX och tittade på TV – Anna somnade så gott i sin fina sjal, med brillorna på näsan.

∼ ♦ ∼

Söndag… Dags att åka hem… Redan… Jo för i morgon ska vi jobba båda två. Den där eviga semestern jag hade på fem veckor är faktiskt slut. Vi grundade med en rejäl frukost innan vi checkade ut. Tågen till Uppsala gick bara en gång i timmen, så vi fick vänta en stund på centralen. I Uppsala fick jag vänta en halvtimme på bussen hem, dessutom. Nä, du kanske förstår om jag undviker att resa med UL. Det finns flera skäl. På tåget kunde jag läsa, men på bussen var det en människa som pratade skithögt i sin mobiltelefon. Att folk inte skäms! Vad hände med att visa lite jävla hänsyn?! Alla vill liksom inte höra.


Hemma i slummen i New Village
 har jag bestämt mig för att försöka undvika de flesta. Men jag blev trots allt tvungen att gå över till Tokerian och köpa nåt ätbart. Vidare har jag kört och hängt två maskiner smutstvätt. Skittråkigt! Men sen blev jag på så himla mycket bättre humör när jag såg att mammas vita orkidé i sovrummet har börjat blomma. Lilla mamma, som inte fick nåt vykort från Stockholm i år…

Vit orkidé

Nu har den första knoppen på mammas vita orkidé spruckit upp.


Det är dags att fixa mat.
Jobbväskorna – tre stycken, den här gången! – är packade, jag behöver äta och duscha och framför allt försöka komma i säng i tid. För jag vet vad jag gjorde den här sommaren: vände på dygnet…

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Film, HBTQ, Jobb, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, Sociala medier, Vänner, Vin och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Pridehelgen 4 – 6 augusti 2017: Jag vet vad jag gjorde den här sommaren…

  1. Vad mysigt ni haft! Trots vädret, blöta kläder är ju ingen hit.
    Håller med om att passiv rökning kan förstöra en trevlig kväll, huu.
    Och visst är det fantastiskt med blommande orkidéer, här hemma blommar vår lila för fulla muggar. Också förknippad med ett dödsfall, en gåva från en vän jag hjälpte efter hennes fars bortgång. Så sorgligt, men vackra blommor är det.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det blev en finfin avslutning på semestern, fast lite blöt, dårå. Men på lördagen var vi rustade med både sjalar och regncaper, de förra från en av mina läsare, de senare från Nordea. 😛
      Det röktes överallt och så mycket att jag mådde ritktigt illa.
      Jag är INTE duktig på orkidéer, så jag trodde att mammas fem, eller hur många de nu är till antalet, inte skulle klara sig. Nu är det den andra orkidén som blommar. Den skickade jag till mamma det året jag inte kunde låta henne komma hit till jul för att jag var nyopererad. Den blir alltså fem år till vintern.

      Liked by 1 person

      • Vilken tur att det finns vänliga själar som kan förse en med både regncaper och sjalar, sådant värmer mer än bara kroppen 🙂
        Jag är inte heller någon grönafingrar-person! Men orkidéer tror jag är blommornas övernaturliga väsen, de som betyder något har blivit kvar och vägrat ge sig, de blommar fast de ser halvdöda ut och periodvis misshandlas svårt.
        Vad fint att ha en blomma som är så förknippad med din mamma, det blir som ett litet kärleksmeddelande från henne när blommorna slår ut ❤

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Hum… jag har 50+ krukväxter hemma, men se orkidéer har jag klara problem med. Därför är jag extra glad att nu två av min mammas orkidéer har blommat/blommar. Min egen orkidé har bara gröna blad sen två år tillbaka.

        Gilla

  2. SoP skriver:

    Jag får faktiskt en tår i ögat av att se dem användas 😊 Jag har så dåligt självförtroende och tycker att ingen vill ha mina hemgjorda alster. Säkert ett elakt slöjdlärarinnespöke 👻

    Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s