Ett inlägg om en film.
De senaste Wallanderfilmerna på TV4 har jag börjat titta på under sommarsöndagarna. Det var ett tag sen jag slutade glo på filmerna som jag tyckte spårade ur. Men de här sista jag har sett har varit annorlunda, inte så stereotypiska. I kväll såg jag Wallander: Sorgfågeln (2013).
En krögare i Ystad kidnappas och ingen förstår riktigt varför – det kommer nämligen inga krav på lösensumma. Fallet hamnar hos Kurt Wallander, men han är nu så skruttig att det blir allt svårare för honom att fungera som polis. Detta blir därför Wallanders sista fall innan han tvingas gå i pension. Till sin hjälp kommer, utöver dottern Linda och de vanliga kollegorna, ytterligare en kvinnlig polis. De jobbar bra tillsammans. Dessvärre verkar det som om nån inom polisen är inblandad både i kidnappningen och i korruption. Ett HBTQ-tema finns också i filmen och det är ganska viktigt för handlingen.
Jag tycker att Krister Henriksson har spelat den demenssjuke Wallander alldeles utmärkt de tre senaste filmerna. Det går nästan att ta på våndan, sorgen, rädslan – och oförmågan att avsluta lidandet på grund av… livskraft. Filmerna har nästan lika stort fokus på demens som på de olika kriminalfallen.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
