Ett inlägg om en bok.
I augusti 1917 föddes Per Anders Fogelström, en söderkis vars föräldrar flydde från Ryssland samma år han föddes tillika revolutionsåret. Fogelström blev snart faderlös eftersom pappan drog till Amerika, nåt som med all säkerhet har präglat hans fantastiska författarskap. I vintras plöjde jag Stadserien (<== klicka på länken så kan du läsa vad jag tycker om Stadböckerna!), nu plöjer jag Kamraterserien. I natt läste jag ut den andra boken om Kamraterna, Revoltörerna. Det passar ju alldeles förträffligt att läsa Fogelström nu med tanke på att det är Fogelströmåret!
I del två har Folke, Rickard och Leif blivit 20 år. Det märks att de vill bli av med gamla värderingar och göra nåt nytt. Ägna sig åt flickor, till exempel, och fundera över framtiden, samhället, yrkesval. För Rickard är vägen rak och utstakad. Folke är en sökare, en drömmare som jobbar i bokhandel, men som helst vill skriva. Och Leif… han har blivit en riktig loser.
Revoltörerna är inte ett dugg sämre än Upptäckarna. Hade jag inte haft Fästmön här och varit på en massa semesterutflykter skulle jag ha sträckläst de tre böcker jag fick låna av Pippi på jobbet. Men det är nog bra att läsa lite lugnare och reflektera över böckerna och dess innehåll. Författaren har ett underbart språk och böckerna är lättlästa. Precis som Stadböckerna är Kamraterna en sorts historieböcker utan pekpinnar. Per Anders Fogelströms Sverigehistoria är dessutom de vanliga människornas.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
