Ett inlägg om ett vin.
Lättdrucket vin som blev robustare ljummet.
I mitten av maj fyllde jag på vinskåpet hemma. Där hamnade bland annat en flaska Pogio Teo 2012, en italienare som skulle passa till nöt och lamm.
Nåja, jag gillar ju att göra tvärtemot ibland och eftersom jag inte äter varken ko- eller fårmuskel drack jag vinet till kalkon. Jag provade det också till choklad.
Råvaran i vinet är druvan sangiovese, en blå druva som är ganska vanlig i italienska viner. Den som är lite språkkunnig förstår att den har med blod att göra. I det här fallet är det guden Jupiters blod. Gudens blod kostade 169 kronor för 75 centiliter.
Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:
”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av körsbär, salvia, tranbär, pinjenötter och pomerans. […] Kryddig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av körsbär, salvia, torkad frukt, pinjenötter och pomerans.
Vinet skulle vara ganska fylligt, men jag skulle snarare klassa det som medelfylligt. Särskilt kryddigt var det inte heller i smaken. Det doftade emmellertid kryddigare än det smakade. Fyllighet och smak blev något robustare ju varmare vinet var när jag drack det. (Jag vill gärna, som bekant, dricka mina rödviner ljumma.) Bärsmaken var tydlig och gjorde vinet nästan syrligt.
Det var ett lättdrucket vin, men det gjorde inget större intryck på mig. Priset känns något för högt.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
