Tisdagen den 16 maj 2017: Resor – längtan, besvikelser och blodtryckshöjare

 

---

Kära dagbok…

Nåt att se fram emot…

Det är faktiskt rätt viktigt att ha nåt att se fram emot. Under många år hade jag inte det, jag bara längtade efter att få en vardag, precis som ”alla andra”. För lite mer än ett år sen fick jag den där vardagen i form av ett jobb. Det var förra årets höjdpunkt. Och även om 2016 medförde en stor sorg för mig när mamma gick bort kan jag glädjas åt att hon hann få veta att provanställningen hade blivit till en tillsvidareanställning.

Igår jobbade jag på distans, det vill säga hemifrån. Det fanns väl vissa fördelar med det, till exempel godare kaffe och att jag kunde sitta i hemmaoverallen och jobba eftersom ingen såg mig (mer än hantverkarna). Men efter några timmar på jobbet idag insåg jag hur mycket det betyder att vara på sin arbetsplats. Det har med kollegor att göra och känslan av att höra till, vara i ett sammanhang, samtidigt som det är aningen mer praktiskt för själva arbetet – trots mobiler, mejl och Skype. Mitt arbete är så stimulerande att jag ofta inte tänker på att jag behöver ha ett stimulerande privatliv också. Vissa veckor känns det som om jag inte har krafter kvar för det. Det verkar vara svårt att hitta en balans mellan det privata och arbetet. Men… idag skrev jag ut kvittot för hotellbokningen i London – och insåg att… avresedatumet närmar sig! Självklart är jag både uppspelt och spänd inför resan, jag längtar. Fästmön och jag har, trots våra tio år tillsammans i höst, inte rest utomlands ihop. Vi har inte ens varit på resa i Sverige så länge som vi ska vara i London… Och jag själv har inte varit utomlands på 21 år, nästan. Så hur ska det gå???

∼ ♦ ∼

Igår var det inte värt pengarna att äta på Taco Bar.

För att komma hemifrån en stund igår efter avslutat jobb gjorde jag först en utflykt för att få lite mat i magen. Konstigt nog var jag hungrig, trots att jag stekte ägg till lunchmackorna… (Jag är inte van vid varm lunchmat.) Jag tog bilen till Taco Bar för att få äta nåt gott och hett. Men fy te rackarns så besviken jag blev! Först noterade jag att killen skulle ha 20 spänn för ett glas vatten med kolsyra. Då protesterade jag och bad om vatten utan bubblor och utan is (isbitar är smitthärdar). När jag tog en klunk var vattnet fesljummet. Jag klagade då min nöd och fick till svar att så blir vattnet när en inte har isbitar i… (Kunden kände sig rätt näpst samtidigt som den tänkte på kallvattenkranar…) När maten kom in låg en minimal klick guacamole som vanligt på chipsen så att de senare blev alldeles mjuka. Guacamolen i sig, som sägs vara Taco Bars stolthet, var totalt smaklös. Och så noterade jag att de goda såserna med bitar i – kedjans eget märke – i rött och grönt uppenbarligen höll på att bytas ut mot pepparsås påminnande om tabasco… Nej, nu dröjer det innan jag åker till Taco Bar. Gårdagens måltid var verkligen INTE värd pengarna.

Resten av kvällen surade jag ägnade jag mig åt min bok på gång. Vid 21-tiden åkte jag till Äldreboendet för att hämta och skjutsa hem Anna. Klockan 22 och en timme framåt glodde jag på näst sista avsnittet av Line of duty, en spännande brittisk polisserie på SvT1. Sen sov jag nästan en hel natt, med öppet vädringsfönster och bara två korta uppvaknanden.

∼ ♦ ∼

Kollegan J tycker att det är vår nu.

Tisdagsmorgonen var solig, men inte så varm. Vissa kollegor verkade emellertid ha bestämt sig för att det minsann är vår nu. Själv har jag både tröja och höstjacka på morgonen – och då åker jag ändå bil till jobbet.

Förutom att gå åka till jobbet var dagens höjdpunkt ett besök hos min frissa. Tänk att det är sex veckor sen jag klippte mig sist! Tiden springer iväg, onekligen. Det var full fart på jobbet idag, med möten, diverse texter, mitt nyhetsbrev, en och annan kommunikationsplan med mera. Och så insåg jag att jag hade tid för klippning en timme tidigare än jag trodde! Jag fick OK av chefen, som föreslog att jag kanske hade nåt jobbrelaterat att läsa så slapp jag ta flexledigt. Det hade jag och det ska jag sitta med när jag har publicerat det här inlägget.

 

Den här boan känns mer passande att hitta på ett kontor än sandaler…

 

Nyklippt – och lite blåst av Uppsalavindar.

Veckohandlade gjorde jag på vägen hem från frissan. Vägen till frissan var emellertid inte särskilt… enkel. Jorå, jag hittar dit. Jag har besökt min frissa på Sivia Torg i 17 år, ganska precis. Men det grävs ju i hela jävla Uppsala – när stan inte är avstängd för idrottsevenemang, förstås. Sånt kan höja blodtrycket rätt mycket… Nu ska jag emellertid varva ner efter M:s sköna huvudmassage, veckohandling, registrering av varor och ekonomiadministration med lite jobblektyr innan det blir kycklingchorizo i köket och Leffes mord på TV4. Jag bjuckar på en nytagen bild och kan konstatera att även om mesta delen av mig är jävligt ful är mitt nyklippta hår snyggt, Uppsalavinden till trots. Och jag har inte gått tillbaka till tjockis-/sorgesvart, som synes!

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.