Ettårsdagen (vadå Europadagen?!) 2017: Tacksamhet och planer… och stolleprov

 

---

Kära dagbok…

 

Farmors ryska flicka visar stolt upp dagens datum. Och jag är stolt över ettårsdagen på nya jobbet.

Men vad hände? Plötsligt har det gått ett år. Ett år sen jag började jobba på IT-avdelningen vid Uppsala universitet… Tiden har bara flugit iväg. Visst gör den så när en har roligt, men det gångna året har också inneburit en hel del ledsamheter på det privata planet. Jag tänker förstås på lilla mammas bortgång för snart sju månader sen. Mammas bortgång innebar att jag inte jobbade på cirka tre månader i höstas och vintras. Jag vårdade anhörig, jag var sjukskriven, jag var ledig för släktangelägenhet, jag var flexledig och jag hade semester. När jag skulle börja arbeta efter min sjukskrivning i mitten av december igen trodde ingen att jag skulle klara det. Många föreslog att jag skulle prova på deltid. Men det gjorde jag inte. Jag körde full fart med en gång – fast med ett par veckors långledigt tack vare vinterns storhelger och semester i mellandagarna. Sen den 9 januari i år har jag haft racerfart. De dagar jag kom in i december och jobbade hade jag fortfarande inte riktigt skallen med. Och ja, jag undrade själv hur jag skulle klara av det hela. Men jag hade en plan. Jag gillar att göra planer, för då har jag ett mål att sträva efter och delmål och aktiviteter på vägen dit. Målet nådde jag tack vare hårt arbete, sorgebearbetning, kärlek från Fästmön och familjen samt omtänksamhet och förståelse från kollegor och chefer. TACK! Och nånstans uppe bland molnen tror jag att mamma sitter tillsammans med pappa och alla de andra och är nästan lika stolt som jag själv över den här ettårsdagen.

I morse var jag trött, men jag sover bättre med öppet fönster och den tjockare madrassen. Att komma iväg till mitt nuvarande arbete har aldrig varit ångestfyllt för mig, jag gillar mitt jobb. När vänner (inga av mina nära vänner!) och bekanta beklagar sig över att det är vardagsmorgon och de ska iväg till jobben uttrycker jag med full ärlighet att jag inte alls känner så. I mitt förra arbetsliv var jobbet också viktigt för mig. I mitt nuvarande arbetsliv är det ännu mera viktigt eftersom jag vet att det kan tas ifrån mig om det så skulle vara. Men en skillnad är att min nuvarande arbetsplats har ett vänligt klimat. Dessutom känns mitt jobb meningsfullare än nästan alla andra jobb jag har haft. Att få jobba med att göra rätt krångliga saker begripliga är en fantastiskt rolig utmaning. Och att få uppskattning för arbetsinsatserna med jämna mellanrum gör också att jag aldrig tappar sugen även när det är riktigt, riktigt svårt. För det är det ju ibland på de flesta arbeten.

Planering i skissform under första stadiet.

Tappa sugen på väg till arbetet höll jag däremot på att göra i morse. Jamen hur tänker de på Uppsala kommun när de skickar ut renhållningsfordon på värsta trafikerade gatan i rusningstrafik, när folk har brådis till jobbet??? Jädra stolleprov! Inte tänker de! Med en sån stoppkloss som var ute på Kungsgatan i morse kom varken bilar, bussar, motorcyklar, mopeder eller cyklar fram. Varför inte VÄNTA till efter klockan nio? TÄNK! Gör en PLAN, för fan! 

Min arbetsdag har jag tillbringat i tre möten och därpå följande uppgifter. Jag har jobbat med mitt nyhetsbrev, som nu är mer än halvfärdigt textmässigt sett. Vidare har jag pratat kommunikationsplan med en teamledare och planerat med teamledaren hur, ungefär, vi ska lägga upp arbetet. Min idé är att vi tar fram en övergripande plan för teamet och små, men naggande goda planer för teamets fem olika verksamhets-/ansvarsområden. Utöver detta har jag blivit konsulterad i bland annat språkfrågor och annat. Vi (jag och den som konsulterade mig) kunde konstatera att människor ibland gör saker svårare än vad de är.

∼ ♦ ∼

NEJ! Inte NU! Har jag klarat mig med handdukar i fyra år…

Efter jobbet igår var jag och tankade, idag veckohandlade jag. Det behövdes mest fil och pålägg. Jag har vettiga arbetstider och kan därför tvätta på vettiga tider till skillnad från vissa andra, som konstant startar sina tvättmaskiner tidigast klockan 22. Min maskin gick igång vid 17.30-tiden. Medan den jobbar skriver jag det här inlägget och gör lite annat. Sen är det dags att hänga upp den blöta tvätten på tork.

När jag gör bra och smarta saker blir jag lite nöjd. Men en sak jag har bett om ska åtgärdas av andra för fyra (4) år sen och som nu aviserats ska rättas till är inte alltid… till min belåtenhet. Stolleprovet i morse med renhållningen fick blodtrycket att stiga. Meddelandet att det kommer hit ett gäng och ska fixa samtliga fönsterventiler på måndag känns som dagens nästa stolleprov. Jag har liksom hanterat de nedisade ventilerna vintertid med två handdukar per ventil. Jaha. Nu gäller det att tillfälligt flytta mina 50 krukväxter samt ett gäng fönsterlampor. Nånstans. I min lägenhet. Den som är… överfull. Tjolahopp – INTE!

∼ ♦ ∼

Jag och James hemma i arbetsrummet/biblioteket.

Igår hade jag en lång och rolig sms-dialog med mammakusinen M. Vi har lite svårt att hitta tillfällen att prata eftersom vi har väldigt olika jobb- och sovtider. Men igår kväll fick dialogen fart när jag hade kommit hem från mitt jobb och mammakusinen M höll på att göra sig redo för att gå till sitt jobb. Vad vi pratade om är mellan oss, fast jag kan inte låta bli att avslöja att även mammakusinen M är en boktok och det gjorde mig förstås överlycklig! Hennes syster, mammakusinen E som nyligen gick bort, är för övrigt den som har tillverkat James. James var en gåva till mina föräldrar och i och med mammas bortgång fick James flytta hem till mig. Han har sen dess stått i mitt arbetsrum/bibliotek och bär bland annat sånt som kaffekoppar, ölburkar, pennor, glasögonputsdukar och en liten värmeljushållare som var mammas. Mammakusinen M har hans kvinnliga motsvarighet, Ellen. Både James och Ellen håller vakande ögon på våra bokbestånd.

På tal om böcker närmar jag mig nu slutet på H som i hök. Jag noterar att och när författaren anger att hennes brustna hjärta håller på att läka, men också rädslan för att återvända till vardagen där hon känner sig så ensam… Vilken fantastisk bok det här är! TACK Anna för att du gav den till mig och tack Marit för att du tipsade mig om att läsa den som del av min sorgebearbetning!

∼ ♦ ∼

Dagens fundering handlar om tidningsprenumeranter och papperstidningar. Lokalblaskan har startat en bilaga i samarbete med en av stans reklambyråer. Bilagan är i papper och heter Själ – fast på engelska, dårå. Övrigt i bilagan är på svenska, ett språk som de flesta av oss i Uppsala med omnejd talar. En snabb genombläddring visar att det enligt min mening inte är förvånande att antalet tidningsprenumeranter minskar. Ett stolleprov. Igen. Artiklar med fakta och inslag som det nedan vänder sig nog till en så ung publik att publiken i fråga näppeligen är läskunnig. Eller? Är sånt här intressant att läsa om??? Och förresten… Att fisa fisar har för övrigt nåt av tautologi över sig, ungefär som att dricka dricka. Var alla utbildade journalister lediga när artikeln skrevs?

Är du villig att betala för tidningsartiklar med såna här inslag?

 

---

Livet är kort.