Måndagen den 24 april 2017: Dags att tillåta sig att vara lite glad


 



Kära dagbok…

 

Spegel

Jag ser inte min spegelbild.

Det var ledsamt att komma hem till Uppsala igår, jag ska inte säga nåt annat. Det är som att halva jag är kvar i Motala och andra halvan är här i Uppsala. Som om… jag inte ser min spegelbild varken här eller där. Samtidigt är båda ställena hemma – fast ändå inte. I Uppsala finns min kärlek, min nya familj och jobbet jag älskar, men i Motala finns mina rötter. På mammas begravning sa prästen just att en inte rycker upp nåns rötter bara sisådär. Mamma var Motala rätt trogen, hon hade nån kort sejour i Stockholm och så bodde hon, pappa och jag i Tranås i cirka fem år. Jag lämnade Motala i princip så snart jag hade fyllt 18 och blivit myndig. Motala skavde. Jag hade aldrig kunnat leva där. Men… när fan blir gammal blir han religiös, heter det ju, för idag längtar jag dit. De senaste dagarnas vistelse gav prov på allt från god och gammal vänskap till att blod är tjockare än vatten. Det kommer jag inte ifrån. Och kanske kan jag inte dö utan Motala..?

 Gravskötsel Norrköping

Jag har beställt årsskötsel och blommor till graven i Norrköping idag.

Ytterligare påminnelser om döden hade kommit postalt när jag var borta. Graven i Norrköping är sannerligen försummad, men om det är så att jag gör ett nytt besök nere i Östergötland i sommar blir det definitivt även ett besök till Södra kyrkogården i Norrköping, till mina farföräldrars och farmors systrars grav. Idag tog jag tio minuter av min arbetstid och ringde och beställde årsskötsel och lite blommor. Jag tänker att jag vill åka och titta på graven och kanske komplettera med annan utsmyckning som ljung, ljus, liggare etc till hösten. Mamma och jag var dit ett par gånger efter att pappa hade gått bort 2006, men jag tror inte att vi har varit där på kanske… nio eller tio år. Dåligt av oss, men när jag hälsade på hos mamma behövde hon göra lite roligare saker än att åka till en kyrkogård.

Nu har det gått över ett halvår sen mamma gick bort. Jag har själv ställt ner hennes aska i en urna i jorden. Det är dags att tillåta sig att vara lite glad – även om det fortfarande är svårt. Jag börjar med det lilla. Idag tog jag på mig ett av strumpparen jag har fått av Anna, de med orange ränder. Dagens skor blev mina älskade gympadojor med orange detaljer. Dagens t-shirt var blå. Inget svart. Vi börjar så.

Strumpor med orange ränder

Det är dags att jag tillåter mig att vara lite glad igen. Idag började jag med strumpor med orange ränder på.


Nästa steg är att jag ska bjuda på ett litet födelsedagsfika
hemma på den kvällen i veckan när jag fyller år. I morgon ska jag köpa tårta på vägen hem. Några ljus ställer jag inte i den – det blir så jobbigt många. Jag har redan öppnat två presenter, en flaska vin från yngsta bonusdottern och hennes T samt krämerna från vännen Mia, men vännen FEM:s paket ska jag inte öppna förrän födelsedagsmorgonen. Det känns oerhört ledsamt att snudda vid tanken på att mamma inte skickar nåt kort eller ringer, så det försöker jag att inte göra. Nu gäller det att jag tillåter glädjen att komma in i mitt liv igen. Jag är lyckligt lottad som får gäster på min födelsedag, för övrigt. Under många år här i Uppsala kom inte en käft. Efter ett par år slutade jag köpa tårta. Nu är det läge att inhandla tårta.

Mitt presentbord den 24 april 2017

Mitt presentbord består av hela tre presenter redan: ett paket från vännen FEM, en flaska vin från yngsta bonusdottern och hennes T samt krämer från vännen Mia. En kan ju tro att jag ska till att fylla jämnt.

 

Kommunikationsplaner

Kommunikationsplanerande stod på agendan idag.

Det var skönt att vara tillbaka på jobbet igen, men tyvärr måste jag beklaga mig över inte bara knäet, som fortsätter att göra ont, utan också över höger armbåge och axel. Gissningsvis är kroppsdelarna bara överansträngda (doktor Zetas diagnos). Dessvärre är det både irriterande och aningen handikappande. Jag hade mängder av mejl att gå igenom, besvara, åtgärda etc, så armbågen och axeln fick inte vila. I stället för att gå till folk tog jag hissen alt. skajpade. Jag har påbörjat ett nytt nyhetsbrev, jag har jobbat med två texter, jag har skrivit en dagordning och påbörjat arbetet med ytterligare en kommunikationsplan för ett projekt. Det får jag ändå vara nöjd med. Nöjd är jag också att snabba M fixade min dator medan jag var borta. Det visade sig inte bara vara fel på batteriet, även moderkortet behövde bytas. Det har jag varit med om tidigare och då slutade det i katastrof. Nu slutade allt lyckligt. Det kändes väldigt bra att kunna tacka M personligen idag när vi råkade mötas i ett dörrhål.

Vädret är förskräckligt. Det regnar och blåser, ungefär som den dan mamma gravsattes. Då passar det alldeles utmärkt att glädja sig själv – och onsdagens gäster som slipper möta en dammråttearmé – med att göra lite rent här hemma.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner, Vin och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Måndagen den 24 april 2017: Dags att tillåta sig att vara lite glad

  1. Anneri skriver:

    Trist med krämpor! Hoppas de ger med sig. Jag antar att det är med dig som för mig att datorsittandet inte gör saken bättre. Men du var ju klok nog att skypa eller promenera till kollegorna i stället för att skriva. Ibland undrar jag över mig själv när jag mejlar till kollegorna som har kontoren på var sida om mitt… men det är väl så, latheten bedrar visheten eller vad det brukar heta 😉

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Knäet är nog överansträngt och jag hoppas att det går över om jag tar det lugnt. Du måtte ha läst fel, för jag promenerade INTE till kollegorna, jag åkte hiss. Eller skajpade.
      När det gäller armbågen och axeln är det värk som kommer då och då och ofta när jag har skrivit mycket vid datorn. Snart kommer ett gäng möten och då får jag väl passa på att vila knä och arm! 😛 Jag blir mest irriterad för att jag inte är så rörlig. Det har med åldern att göra, säkert, jag blir ju ett år äldre snart.

      Liked by 1 person

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s