Långfredagsförmiddagen 2017: Gott i påsk med vissa traditionella inslag

 

---

Kära dagbok…

 

Vitsipporna jag plockade till mamma förra våren.

Igår var det ett halvår sen lilla mamma gick bort. Nej, jag glömde inte bort det, det var bara för svårt att skriva om det. Jag blir fortfarande så ledsen. Förra påsken var jag ensam här och jag minns att jag satt vid matsalsbordet och åt en enkel påskmiddag medan tårarna bara rann. Jodå, jag hade fått vara med Fästmön om jag hade velat. Men jag hade bestämt mig för att träna inför kommande, ensamma påskar. Det låter sjukt, jag vet, men faktum är att detta är sant. Föga visste jag då vad 2016 skulle föra med sig. Jag åkte i alla fall hem till mamma till slutet av april för att vi skulle gå på faster E:s begravning. Vi fick några fina dar när vi bland annat tog bilen till Varamon för att sen promenera längs stranden. Innan vi åkte hem plockade jag vitsipporna på bilden här intill åt mamma. Trots att dessa dar förra våren omfattade en begravning blev det fina dar. Nästa gång jag såg mamma var hon som en liten fågelunge i en sjukhussäng och jag, den stora flodhästen, försökte genom att hålla hennes hand också hålla henne kvar i livet. Det kunde jag inte. Men nu är det dags att släppa taget om mammas hand. Nu är det mindre än en vecka kvar till hennes urnnedsättning.

∼ ♦ ∼

Vissa traditioner vill jag hålla fast vid. En av påsktraditionerna som vi hade i min familj var att mamma brukade lägga chokladägg i en höna i korgmaterial som hon ställde på en bänk i köket. Först var det fina nougatägg från Fazer i Finland. Fazeräggen var gjorda med riktiga, urblåsta äggskal fyllda med solid choklad. Ingen luft där, inte. När dessa slutade tillverkas ersattes de i mammas ägghöna av Kinderägg. Det blev en sport att efter påskaftonsmiddagen, som inkluderade öl och snaps för mig och pappa, sätta ihop den förgrömmade lilla leksaken inuti chokladägget. För ett tag sen ställde jag ägghönan från mitt föräldrahem på en av mina köksbänkar…

Mammas ägghöna bor nu i Uppsala.

Och igår lyfte jag på locket…

Mammas ägghöna har värpt!

Mammas ägghöna har värpt! Därför måste jag nu ta med den till mitt påskfirande hos Fänriken – så att jag kan föra ägg och tradition vidare.

Regnbågsägg påsken 2017.

∼ ♦ ∼

Trots att jag hade ätit en STADIG lunch med Telisarna på jobbet blev jag sugen på nåt igår kväll. Jag snodde ihop en liten påsktallrik med Janssons frestelse och kalkonetter från frysen, ett par sillbitar och några ägghalvor. Till maten serverade jag en Mariestads påsköl och ett par, tre, möjligen fyra..? Östgöta sädes. Det satt inte fel…

Jag snodde ihop en påsktallrik igår.

 

En påskhare hade trängt sig emellan ljusstaksparet i folkdräkter.

Lite senare telefonerade jag med vännen FEM om urnnedsättningen. Vi bestämde att jag ska hämta henne i bilen klockan elva – om vädret är dåligt (vilket det verkar bli, tyvärr). Är vädret vackert promenerar vi upp till kyrkogården.

Jag kokade go-kaffe senare och hittade plötsligt en påskhare som hade hoppat upp på bokhyllan i köket och ställt sig mellan ljusstaksparet i folkdräkt. Sicken liten rackare! Han fick bli mitt kvällsgodis tillsammans med min bok på gång, den senaste Anna Jansson-deckaren. Boken är ju på sätt och vis mammas födelsedagspresent till mig i år.

Så här på långfredagsförmiddagen laddar jag för en påsk tillsammans med Anna och killarna. Vi ska äta gott, men mest ta det lugnt – och äta lite till. Sen efter allt svullande blir det cirka en månads askes så att mina onda fötter orkar bära omkring min lekamen i London.

Jag önskar att du som har läst det här inlägget får det riktigt gott i påsk!

Hare, nej kyckling-gott i påsk.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.