Måndagen den 27 mars 2017: ”…brister och faller och drömmen är slut…”


 



Kära dagbok…

 

Grå himmel

”Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm…”

Jag blev så upplyftad, buren, i helgen av tacket från en av enhetscheferna på jobbet att jag kände mig stark nog att klara av att ringa ett svårt samtal. Nu är tid för mammas urnnedsättning avtalad. Det sista ska ske och sen… är det över. Eftersom jag minns hur jag bröt ihop kring pappas urnnedsättning har jag sökt och fått ledigt före och efter själva dagen. Jag har en mycket bra och förstående chef. Vidare har jag två underbart goda vänner nere i Motala: den ena ska jag få bo hos och den andra har erbjudit sig att följa med upp till graven när mammas askurna ska sättas i jorden. Annars skulle det bli en vaktmästare och jag. De är så vänliga på Motala Griftegårdsförvaltning, men det vore inte helt fel att ha med nån som kände både mamma och mig. Det blir en liten ceremoni och jag tänkte nog läsa diktraderna som jag hade i mammas dödsannons:

”Vår liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut,
brister och faller 
och drömmen är slut

Gröna blad med droppar

”En droppe som faller i tidernas ström…”

Eftersom jag också tänkte försöka träffa ett par av mina föräldrars vänner när jag är i Motala skickade jag ett sms till dem. I samband med detta fick jag ett tråkigt besked: ytterligare en av min mammas kusiner har gått bort, mammakusinen E. Det gjorde mig så ledsen, för hon var med på mammas begravning och hon var mycket yngre än min mamma. Av fyra syskon finns nu ett kvar i livet, mammakusinen M, mammas näst yngsta kusin och tillika min lekkamrat som barn. Jag letade upp såväl dödsannons som systerns mobilnummer på nätet. Vi fick kontakt och jag fick veta att slutet hade varit mycket svårt. Visserligen var kusinen sjuk, men en olycka hade snabbat på förloppet. Per sms bestämde mammakusinen M och jag att träffas en stund under dagarna i Motala. Jag måste sluta säga att vi hörs och ses nån gång, för det där ”nån gång” kanske inte kommer ”när vi har tid”. Vår tid är nu, i morgon vet vi inget om.

Ledsen

Sorg är inget en avfärdar snabbt.

En tuff start på veckan blev det. Jag har i alla fall klarat av både att boka urnnedsättning och verkstadstid. Däremellan hann jag jobba lite. Hade jag inte varit så stärkt av mitt jobb skulle jag ha brutit ihop. Min chef är ett fantastiskt gott stöd och beviljade mig ledigt genast. Sen var dessvärre personalavdelningens representant ganska okänslig i ett mejl, men när det inte får plats i ett webbformulär att ange alla fakta kan jag tycka att formuläret bör göras om. Och kanske bör medarbetare också ta sig en funderare på hur de uttrycker sig gentemot människor som har drabbats av sorg.

Att en alltid ska behöva lära sig den hårda vägen hur viktigt det är med tid… Ingen av oss vet när vår tid är slut här på jorden. Men att veta är inte alltid att förstå…

Nu har jag åtagit mig att kontakta de släktingar jag har kontakt med och jag har pratat med Min nästanbror och sysslingen Kloka H. Jag gissar att det blir ytterligare samtal under kvällen av den längre arten. Sorg är inget en lättvindigt och snabbt avfärdar.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Måndagen den 27 mars 2017: ”…brister och faller och drömmen är slut…”

  1. Anneri skriver:

    Nej, det har du rätt i. Sorg är ingen att avfärda snabbt. Det måste få ta sin tid, den tid man behöver. Varken mer eller mindre. Väldigt fina diktrader du har valt! Jag tänker att du gör rätt i att läsa dem om det är vad du vill göra.

    Gilla

  2. Vad skönt med positiv feedback från chefen, sånt värmer alltid.

    Jag förstår att det rivs lite extra i såret som finns i och med att det blir dags för urnnedsättning. Men, det går bra, och skönt att du får med dig en vän.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Nja, jag fick inte positiv feedback av MIN chef, men hon är ett gott stöd i min sorg. Jag fick däremot positiv feedback av en annan enhetschef på jobbet – och det uppskattade jag enormt!

      Ja nu är det mindre än en månad kvar tills mammas aska kommer i jorden. Det lär bli jobbigt och ledsamt och att se hennes namn på gravstenen ska vi inte tala om… Det är gott att ha en vän med sig (om hon nu kan för sitt jobbs skull). Anna hade annars kommit med, men jag tänkte ju stanna ett par dar extra och då jobbar hon.

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.