Bengtdagen 2017: Slaskeblask och rockande sockor


 



Kära dagbok…

 

Snö på baksidan av husetsvartvit bild

Blä, så trist!

I morse vaknade jag åter vid fyranåntingtiden av att det regnade. När jag klev upp ett par timmar senare hade regnet övergått till snö. Ihållande, blötsnö full tungt ner över Uppsala. Blä, så trist! Men, som sagt, det är bara att vänta slaskeblaskväder ett tag till – året är inte längre gånget än i slutet av mars. Kanske är det just slaskeblasket som gör att människor faller lite som käglor i förkylningar och hostor. Jag hade tänkt telefonera lite med vännen FEM igår kväll, men se det gick inte – hosta och röstproblem satte stopp för det. Idag på förmiddagen var högsta chefen med på samma möte som jag fast via Skype. Hon lät som en hel karl som låg i badkaret, ungefär. Själv kände jag mig periodvis under dagen, och även igår kväll, frusen och nysig, men en C-vitaminbrus på det så är jag fit for fight en stund till. Jag överdoserar dock inte – det blir sån vansinnig output av det. En gång kan en göra ett sånt misstag och även en andra gång. Aldrig en tredje gång. Det är INTE skönt med babianstjärt.

Chefen rockar sockorna

Chefen rockade sockorna idag.

Det rockas sockor lite här och var idag. Nästan överallt, typ. Jag rockar inga sockor, för jag ser inte hur det skulle kunna hjälpa/göra nån nytta. Samtidigt gör det naturligtvis inte ont att ha olika strumpor på sig en dag om året – bara i mitt ordningssinne sen när jag ska tvätta. Det är alltså Internationella Downs syndromdagen idag och genom att bära olika sockor anses en hylla olikheter och slå ett slag för allas lika värde och rättigheter. Nu är det emellertid inte så att jag medvetet dissar detta. Jag tycker att jag är så olik alla andra hela jag så jag behöver inte bära olika strumpor. Sen hade jag faktiskt inte en tanke på detta igår kväll när jag la fram rena kläder till i morse. Min närmaste chef hade inte missat det utan visade tydligt att hon rockar sockor – även med skorna på…

Lunch med Knausgårds Min kamp 4

En ordinär lunch. Jag kan konstatera att Knausgård har sin kamp, jag har min.

På jobbet har det varit en ganska ordinär dag med möten och skrivande. Jag är glad för det ordinära. Min värld är ”rockad” rejält av De Sju Svåra Åren, vilket gör att jag omfamnar och välkomnar vardagar, rutiner och det normala. Självklart funderar jag på hur jag har tagit skada av Det Som Hände. För skadad har jag blivit. Och även om jag är på en fantastiskt fin och stimulerande arbetsplats idag kan jag aldrig tacka den som gav mig De Sju Svåra Åren – trots att han sa att jag skulle göra det en gång i framtiden. (Ganska makalöst, eller hur?) Men jag är glad och tacksam för att jag fick chansen och möjligheten att inte bara komma tillbaka ut i arbetslivet utan också få ett jobb som är bra på så många sätt och vis. Den som aldrig har varit i min sits kan inte föreställa sig hur förnedrande, isolerande och fruktansvärt det var under De Sju Svåra Åren. Att jag överlevde beror helt och hållet på min familj – mamma och Fästmön, framför allt. För när jag stod där vid spåret och övervägde att kliva ut framför ett tåg var det deras ansikten – och lokförarens! – jag såg. Jag kände att jag inte kunde göra detta mot dem. Det räddade livet på mig.

Tyvärr har erfarenheterna gjort mig misstänksam. Ser jag folk som viskar och smyger på jobbet, till exempel, är jag övertygad om att det planeras nåt gentemot mig som inte är snällt. Vid anställningsintervjun sa jag att jag inte ville ha nån kompischef – det var en sån som högg mig i ryggen, nämligen. Därför kan jag ibland uppleva att jag och min närmaste chef, hon med de rockande sockorna, har en viss distans. MEN… jag känner samtidigt att jag kan lita på henne och att hon kan lita på att jag gör mitt bästa. Så mycket trodde jag aldrig att jag skulle ”återhämta” mig. Däremot vet jag att inget nånsin är 100 procent säkert och den oron får jag leva med resten av mitt liv. Det är lite synd, känner jag ibland, att inget förlag är villigt att ge ut min historia – jag vet nämligen att jag inte är ensam om Det Som Hände och kanske skulle nån i liknande läge finna tröst i mina ord. Hopp… det kan vara en sån skör tråd…

Spindelnät

Hoppet kan var en sån skör tråd…


Många vänner försvann de senaste åren.
En del hör bara av sig när de vill ha nåt av mig, andra hör inte av sig alls. Det finns vänner som byter trottoarsida när vi möts. Men jag har inte gjort nåt fel, felet var inte mitt – så långt har jag kommit i min utveckling att jag kan säga orden och stå för dem. Vidare har jag ganska lätt att få nya vänner, vänner som finns kvar även efter tuffa tider. Såna som NK*, E och H som jag ska träffa på fredag och såna som Zeta som bara är genuint omtänksam och ska dra med mig ut på lunch i morgon. Att dessutom ha vänner som FEM och Mia, som jag har känt sen jag var åtta, nio år och som finns kvar i mitt liv, det rockar som fan!

Gitarrist

Vissa vänner rockar som fan!

∼ ♦ ∼

Men by the way, våren kom tillbaka på eftermiddagen. I kväll när jag kom hem tog jag den här bilden – inte ett spår av morgonens slaskeblask. Våren rockar visst den också!

Marskväll

Snön ba’ försvann. Hurra! 😛


*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Bengtdagen 2017: Slaskeblask och rockande sockor

  1. Anneri skriver:

    Jag rockar inte heller några sockor. Delvis för att jag alltid glömmer det men också för att jag tänker att vi ska nog ha det i åtanke årets övriga 364 dagar också. Och i min värld är det mesta (de flesta) olika vilket innebär att olika blir det vanliga i förlängningen 😉 Urdum förklaring ser jag men kanske, med stor betoning på kanske, förstår du hur jag menar.

    Gilla

  2. Mia Karlsson skriver:

    Du rockar rätt bra du med, vännen💕 När kommer du hit?😃

    Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s