Idus martiae 2017: Det finns inga brandväggar mot sorg och mord…


 



Kära dagbok…

 

Skjorta av femtiolapp

Om en månad ska jag välja kläder med färg. (Den här lilla skjortan vek Palle Kuling av en femtiolapp.)

Tänk att orden i föregående citerande inlägg har ätit sig fast. Min kollega och vän Zeta sa under lunchen till mig att jag måste släppa sorgen nu och gå vidare. Det är sant. Det går bra – för det mesta. Men nu har jag haft några dar när jag har saknat mamma mycket och känt mig väldigt ensam i världen. Det finns inga brandväggar mot sorgens klor. Jag går fortfarande i svarta/mörka kläder. En månad till, sen ska jag våga mig på nån färg. Då har det gått ett halvår. Sorgen sitter inte i kläderna, men visst uttrycker jag den så.

 

 

Kommunikationsplan glasögon mobiltelefon med regnbågsskal och ätpinnar

Vi kommunikationsplanerade på lunchen.

Såna här dar är det gott att ha ett jobb och mycket att göra. Det går att dyka ner i jobbträsket och njuta av det. I förmiddags installerade jag Skype, en version som vi har för test på min arbetsplats. Det är inte särskilt mycket som fungerar i den – av olika skäl. Ett av skälen är min hjärna, ett annat är en brandvägg. Men när det funkar är det både kul och användbart. Jag trasslade och tragglade lite med det i morse. Därefter blev det ett trevligt lunchmöte med Zeta där vi åt gott, reviderade en plan och somliga av oss svettades av maten. Efter lunch reviderade en annan kollega och jag ett material jag godkände igår. Det blev emellertid mycket bättre idag! Och som grädde på moset upptogs större delen av eftermiddagen av ett fackmöte om arbetstid.

 

Leksak i blomkruka

En del odlar leksaker i sina krukor, jag odlar växter.

I kväll måste jag pyssla om mina stackars krukväxter – eller i vart fall ge dem vatten. Jag borde också ta mig själv vatten över huvudet (duscha och tvätta håret). Resten av kvällen ser jag på TV: först andra avsnittet av När livet vänder klockan 20 i SvT2 och sen andra delen av Rebecka Martinsson klockan 21 i TV4. Det är sällan det blir två TV-program på en och samma kväll för mig, men det blir det även i morgon. Då är det dels den för mig heliga Antikrundan, som jag inte missar om det inte är nåt stort annat på gång, dels Gåsmamman på Kanal 5.

Vidare försöker jag läsa så mycket jag kan och hinner i min bok på gång, för det är ett recensionsexemplar jag har fått av författaren. Det innebär att jag skriver en lite djupare och längre text om boken här på bloggen samt märker inlägget med tillägget Recension.

Läsning vid köksbordet

Recensionsläsning vid köksbordet. Pennan syns inte i bild.


Som vanligt är det mycket som ska hinnas med, alltså.
Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen, men de senaste planerna är att Fästmön och äldsta bonusdottern bevakar det hela och jag är med på present. Igår betalade jag räkningen för den föreslagna tiden för bilbesiktning i början av maj. Det innebär att jag under april månad inte bara ska fira ytterligare två födelsedagar och fixa pass, jag ska byta till sommartofflor på bilen och fräscha till den också. Och så måste jag kontakta griftegårdsförvaltningen för att boka tid för urnnedsättning av mamma i Motala, nåt som kanske blir av redan i april, men senast i maj.

Det är mitten – idus på latin – av månaden. Just den här dagen, idus martiae, år 44 f Kr mördades Julius Caesar. Jag kan bara hoppas och be att ingen mördas den här dagen 2017. Med mitt förnuft inser jag att mina förhoppningar och böner inte infrias. Det finns inga brandväggar mot mord lika lite som det finns det mot sorg.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, TV, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Idus martiae 2017: Det finns inga brandväggar mot sorg och mord…

  1. Hm… att släppa sorgen och gå vidare tycker inte jag var något vidare gott råd. Det har gått ett halvår, det är inte ens det klassiska första sorgeåret. Jag tycker du ska sörja precis som du vill, på det sätt du behöver, i de kläder du känner för. Att göra sin sorgeprocess ordentligt är jätteviktigt för att inte sorgen ska bli kronisk, mig tog det två år att känna mig okej och så måste det få vara. Vi är alla olika.
    Ser att du har mycket både på jobb och fritid framöver, det går att leva parallellt med sorgen, att leva och sörja samtidigt är görbart och det visar verkligen du. Heja!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Fast att släppa sorgen måste en ju göra för att kunna gå vidare. Sen är det som sagt väldigt individuellt hur lång tid det tar för människor – vi är ju olika. Rådet sades i all välmening och eftersom jag såg kroppsspråk och ansiktsuttryck vet jag det – till skillnad från sånt som folk jag aldrig har träffat skriver här ibland. Jag kan ju inte veta då och blir osäker och vill helst inte ha oombedda råd…

      Jag har tidigare skrivit om sorgeprocessen här och på förra bloggen och att sorgen måste få ta sin tid. När min pappa drunknade 2006 var jag tvungen att vara så stark och skjuta sorgen på framtiden. Den kom ifatt mig med ett brak. Det tog mig flera år än två att komma igen den.

      Det är viktigt att jag prioriterar så att jag inte försöker hinna göra allt som jag tidigare har gjort när jag var utan arbete. Samtidigt finns det saker jag skulle vilja göra mer av, men som tyvärr inte är möjligt av olika skäl.

      Tack för att du hejar på mig! 😛

      Liked by 1 person

      • Även här är det såklart individuellt, jag hade bara svårt att förlika mig med att en utomstående skulle säga åt dig att ”släppa” sorgen. Min erfarenhet är att den liksom alltid finns kvar, men antar andra former. Men, som du skriver, du såg kontexten och det gjorde inte jag så det låter säkert hårdare i mina öron än det var menat. Såklart.
        Ja, det blir ett annat läge att förlora en förälder – och på det sätt du gjorde – med anhöriga kvar i livet. Jag har samma erfarenhet av att behöva vara stark och få smällen hårt efteråt.
        Precis, att inse att det är ok att prioritera efter både ork och lust är viktigt. Det gör du rätt i, jag övar också på det.
        Klart jag hejar på dig! 😀

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        I veckan blev det ett litet bryt här när jag deklarerade åt mamma och i samband med det hittade hennes armband där doften av henne fanns kvar… Det var helt omöjligt att inte börja gråta då. Men jag låter tårarna komma när de kommer. Även det blir ett sätt att komma vidare.
        Heja dig också! ❤

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s