Lördag eftermiddag den 25 februari 2017: Nix promenix i februarisol, men inomhus på Minnenas allé


 



Kära dagbok…

 

Gul orkidé

Mammas gula orkidé trivs uppenbarligen i mitt sovrum.

Det har varit fantastiskt fint väder idag. Kallt, men soligt och en ljusblå himmel. Massvis med folk har varit ute och promenixat. Själv sa jag nix till promenix eftersom det behövdes städas här. Och vad ska jag göra utomhus, utan mål och helt ensam? Hur kul är det? Inte kul alls idag. Förresten har jag det vackert och fint här inne. Mammas ena orkidé, den gula med lite vinrött i, trivs uppenbarligen alldeles förträffligt i mitt sovrum. Jag är så glad! Och ledsen, förstås. För idag har jag städat här hemma och att gå med dammvippa och dammtrasa samt släpa runt dammsugaren är numera nästan en enda lång inomhuspromenix på Minnenas allé. Ja, jag städar och gråter och städar lite till. Tänker på mamma och hur fort ett liv tar slut. Nej, jag vill inte gå ut, jag vill vara här hemma och gråta tills tårarna tar slut den här gången.

Fast jag har varit ute. Jag har gått med soppåsar till soprummet och jag åkte och hämtade Mamma Argbixa och skjutsade hem henne till sig så att hon skulle kunna slappa ordentligt när hon är ledig tre timmar och 45 minuter idag. Dessvärre var jag sju minuter sen, så jag är inte populär idag. För egen del fick jag snäppa med mitt mentala gummiband runt handleden ett antal gånger för att mana fram teflonet och för att orka slutföra städningen. Jag ska ut igen och skjutsa tillbaka Anna till jobbet. I samband med det tänkte jag försöka införskaffa nåt till middag – en chokladkaka finns kvar från förra helgen så det får bli mitt lördagsgodis – samt ta en tur till AkademibokhandelnStormarknaden för att kolla bokrean. Det är åtminstone en titel där jag är intresserad av. I morse blev det förresten bokbyte och inte 17 kunde jag låta bli att greppa en av bokreaböckerna som kom från Adlibris i onsdags, Malin Persson Giolitos kriminalroman Störst av allt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Medicinen jag började äta i onsdags 
ska lindra mina kramper. Har jag inte märkt nåt av – jag krampar minst ett par gånger om dygnet i fötter och ben och dessutom har det spridit sig till nerverna i höger tumme. Det sägs att när en har brist på magnesium är en chokladsugen. Kanske hjälper medicinen mot suget i alla fall. I skrivande stund är jag inte särskilt intresserad av chokladkakan, men sen kommer ju lördagskvällen och då vet jag hur det blir. Gissningsvis sitter jag i bästefåtöljen och läser med Melodifestivalens fjärde deltävling från Skellefteå på i bakgrunden. Kanske. Eller också får jag fortsätta lyssna på nån i husets tokspel av sin musik, som inte heller är min favoritgenre. Pest eller kolera. Alternativet? En promenix utomhus..? Snäpp, snäpp, snäpp.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Musik, Personligt, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lördag eftermiddag den 25 februari 2017: Nix promenix i februarisol, men inomhus på Minnenas allé

  1. Va fint orkiden blommar ! Jag tog mig inte heller ut idag trots det fina vädret. I morgon hoppas jag att jag känner mig mer laddad om det blir fint igen. Annars kan jag gå ut ändå 🙂

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Den är jättefin! Mammas novemberkaktus har också blommat, men övriga orkidéer ligger lågt. Jag tycker att det är svårt med orkidéer, så den på bilden överraskade verkligen. När de bodde hos mamma blommade de jämt – i alla fall varje gång jag var på besök. 😥

      Ja, jag känner lite som du, hoppas jag känner mig mer laddad för utgång i morgon.

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s